Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1854, sida 1

ö Jag trodde, att jag skulle vara här kl. 6 och jag skulle då ha smygit mig in i köket utan att låta någon ana det ringaste. Nar du sedan hade ropat på din frukost, så skulle jag ha kommit in med den bakom dig och sagt: ,Här är den, pappa lille! alldeles såsom förr i verlden. — Jaså, det skulle du ha gjort, din sötunge! utropade pappå Watrin. Kom hit och låt mig kyssa dig för det! Den lymmeln till postiljon, han borde icke fått en enda skilling i drickespengar ! — Jag ämnade icke heller ge honom något, men då jag såg det kära hvita huset skymta fram mellan träden, glömde jag allt; jag tog ett semsrancs-stycke ur fickan och gaf honom det. — Ja, du är ett godt barn! utropade pappa Watrin. — Men säg mig, pappa . . . frågade Cathrine, som alltsedan sin ankomst förgäfves sökt någon med ögonen och nu icke längre kunde beherrska sig. . . . Jag tycker .. — Ått den, som bordt vara den förste att emottaga dig, helt och hållet blir borta! Bernhard! — Var lugn! Han var här nyss och kan icke vara långt borta ... Jag skall sjelf springa ned till hjortspränget; derifrån kan jag se mig omkring på en half mils omkrets, och om jag får se honom, skall jag kalla på honom. Med dessa ord skyndade pappa Watrin, hvilken lika litet som Cathrine kunde förstå, hvarför Bernhard var frånvarande, ut ur huset och framåt vägen till hjortsprånget. Då Cathrine blifvit ensam med Frans, som under hela den föregående scenen hållit sig nästan alldeles tyst, gick hon fram till honom och såg på honom, liksom hon velat skåda ända in i hans hjerta. — Och du, Frans, frågade hon; vet icke heller du hvar han är? — Jo, svarade Frans, nickande med hufvudet. — Hvar är han då? — På vägen till Gondreville, sade Frans. Forts.)