ren i Stockholm, har äfven Baptismen blifvit behandlad. Dei sätt, hvarpå detta skett, har framkallat ett genmäle, som synes oss så betecknande för rörelsens ståndpunkt, att vi ej kunna undgå, att här meddela detsamma. Det lyder sålunda: I N:ris 63 och 64 af Wäktaren, tidning för stat och kyrka, förekommer en längre artikel: ,om de baptistiska rörelserna bland separatisterna t Dalarne. Dessa rörelser angripas deruti med ett visst skonsamt medlidande, och då i sak intet bevisande förekommer, hade troligen denna artikel i likhet med flera dylika af samma halt åtminstone af oss blifvit lemnad åt sitt värde, synnerligen då vi i likhet med Wäktarens värda redaktion väl inse, att en tidnings spalter just icke äro rätta platsen för behandlingen af en dogmatisk stridsfråga. Men då tidningen Wäktaren på ett angripande sätt direkt vänder sig emot baptismen och upp: ställer åtskilliga frågor till de-s besvarande, har förf. I till dessa rader, som sjelf är baptist och innerligen öfvertygad om baptismens sanning, ej kunnat underlåta att i ödmjukhet söka upptaga och besvara dem. Med förbigående af några mörka insinuationer, såsom att driffjedrarne till baptisternas handlingssått skulle vara ,bitterhet för lidna misshandlingar eller ,hämndlystnad emot statskyrkan, hvilka vi åro öfvertygade den värda red. genom att närmare lära känna baptisterna skulle finna mer än ogrundade, vilja vi derföre vända oss till en af tidningens frågor: hafva baptisterna noga gjort sig reda för de verkliga och egentliga driffjedrarne till sitt handlingssäti ?, — Svaret på denna fråga har Wäktaren sjelf besynnerligt nog behagat lägga i vår mun, då den längre ned i samma spalt säger sig antaga: ,att det skett af verklig öfvertygelse. Ar nu å ena sidan detta antagande tidningens fulla allvar och kännar den å den andra, hvilken tvingande kraft samvetet har att drifva en kristen till handling efter en i Guds ord sattad öfvertygelse, så borde blott detta, äfven om sanningen vore origtigt uppfattad, en gång för alla vara tillräckligt att befria baptisterna från att blifva betraktade från ,synpunkten af ett småaktigt och uselt partiintresse — såsom .proselytmakare, hvilka handla i följd af det Naturliga hösmodet, m. m. Men då tidningen Wäktaren i likhet med många andra förmodligen anser, alt det icke är nog för en kristen att som grund för sitt handlingssätt åberopa samvete och öfvertygelse, så vilja vi genom att upptaga en annan tdningens fråga äfven undersöka: huruvida denna öfvertygelse grundar sig på skrinens k a-a och tydliga ord, eller på något menskligt lärosystem, uppgjordt vid sidan af skriften ? Men för att nu i Guds ord kunna undersöka och komma till någon verklig klarhet i detta afseende, så fordras ovilkorligen att noga göra sig reda för hvad baptisternas öfvertygelse verkligen är. Denna öfvertygelse år: att blott de, som genom ett kristligt lif och bekännelse visa sig vara lefvande Guds barn och som sjelfva ästunda det, skola döpas, och att följaktligen all barnadöpelse är origtig och falsk. Ått nu bevisa, det baptisternas öfvertygelse om troende kristnas dop är obiblisk eller ett system uppgjordt vid sidan af skriften, torde blifva temligen svårt så länge Math. 28: 18, 19, 20, och Marc, 16: 15, 16 med flera skriftens ord och exempel qvarstå såsom gällande Guds ord. — Och hvad baptisternas ogillande af barndopet beträffar, så vilja vi blott som grund för denna öfvertygelse anföra Wäktarens egna ord: emellertid och då barndopet icke med uttryckliga ord finnes anbesalldt i skriften etc. Nappeligen skulle baptisterna kunnat uppställa något bättre svar på denna fråga, då just i detta erkännande att barndopet ej i skriften är befaldt, är den starkaste vederläggning emot detsamma. Här göra baptisterna just som doktor Luther, hvilken helt enkelt förnekade de påfviske missbruken blott på den grund att de icke voro i skriften besalda. Ej tillhör det baptisterna att genom-å hela Bibeln språk för språk och bevisa, att barndopet icke är derstädes befaldt, utan det är ju synbarligen barndöparnes skyldighet att med Guds ord bevisa sin lära, då det återigen blir baptisternas åliggande att vederlägga dessa bevis. Men då nu barndöparne icke allenast icke bevisa sin lära, utan till och med erkänna att den icke är befald, då fråge vi Wäkt:s red. med blicken å ena sidan fästad på Kristi uttryckliga befallning i Math. 28: 18, 19, 20, och Marc. 16: 15, 16, och å den andra på detsa erkännande: hvilken lära nvilar på Guds klara och tydliga ord — Baptisternas eller Lutheranernas? — eller hvilken af dem är ett system, uppgjordt vid sidan af skriften ? Svaret är gifvat i Bibelens lära och Apostlarnes och de första tidernas kyrkohistoria, och är sannerligen hvarken så lätt eller så svårt att finna, som somliga det förmena. Och är det nu klart att baptisterna ej blott handlat af verklig öfvertygelse, främmande för mörka och illvilliga afsigter, utan äfven att denna öfvertygelse har en fast och evig grund i Guds ord, då förfaller i och ned detsamma alla högtrafvande utgjutelser om proelytmakeri och bedröflig sektanda, som icke haft sin ike sedan de gamla donatisternas och vederdöparnes lagar. Här gäller sannerligen icke fraser och bekyllningar, utan här fordras fakta och bevis. — Kan idningen Wäktaren eller eljest någon höglärd theolog svisa att barndopet är af Herren befaldt, då vilja bapisterna blifva de första, som låta döpa sina barn och rhänna sin villsarelse, men år och förblifver detta en —a—n3 AAAAiiin F