omöjlighet, — då påstå vi lika bestämdt: att barndopet är det största och mest omfattande proselytmakeri, som kristenheten någonsin varit vittne till. Hvad nu slutligen det utlåtandet angår: Åatt baptisterna göra sin egen mening gällande, utan aktning för den bestående ordningen inom kyrkan, så vilja vi derpå svara: att finnes det någon ordning inom den 8. k. statskyrkan, hvilket dock våra ögon beklagligtvis icke kan upptäcka, så vilja baptisterna visst icke sätta sig deremot. — Men emot den oordning. som insmusit sig i denna kyrka och som består deruti: — att de största fritänkare och de allvarligaste kristna tvingas att knäböja vid samma nattvardsbord — att löseoch bindenyckel icke finnes — att en massa uppenbart ogudektiga prester skola såsom herdar påtrugas Kristi hjord m. m. — emot en sådan ordning, säga vi — göra baptisterna sig en ära att strida med sanningens svärd och skola visserligen dermed fortfara till den dax inbryter, då man kan bevisa att sanningen är lögn och lögnen sanning. — Nog medgifve vi att friden är ett klingande och skönt ord och ännu skönare under utöfoingen i lifvet, men det är biblens lära att den frid, som ej hvilar på sanning är falsk — och Gud bevare oss från en sådan frid! Det är som en Audans man säger: OÅdaingen i vår bön bör vara att först bedja om sanning, sedan om frid; ty sådan är ordningen af den frid, som är ofvanester — den är forst ren och sedan fridsam. Jac. 3: 17. Mycket vore vidare att tinagga, och åtskilliga frågor att besvara, men då vi kanske redan för mycket tagit tidningens utrymme i ansprå, vilja vi lemna detta till en annan kång, då vi tilläfventyrs kunna blifva i tillfalle något ytterligare hämill andraga. Vi vilja nu hembära vär hjertliga tacksägelse till redaktionen för dess benägehet, att ej i likhet med många andra angripa utan att tillåta något försvar. Vi äro innerligen öfvertygade om redaktionens uppristigt kristliga meDing, som särdeles uppenbarade sig i slutet af dess artikel, men vi tro att den ej djupt nog studerat sig in i dessa saker. Omöjliet vore derföre ej, att den genom att taga i närmare betraktande den mängd af arbeten, som på flera språk blifvit i detta ämne utgifna, kunde kommn till samma erfarenhet, som mån ga af dessa menniskor, hvilka sakna ,tillräcklig pröfningsoch urskiljningsförmåga, blott genom biblens läsande hafva kommit till, nemligen: ,atwt Herrans vittnesbörd är visst och gör de ensaldiga visa. Ps. 19: 8.5 . Vaktarens redaktion har, synbarligt öfverraskad af detta på en gäng hossamma och djersva språk, sallit undan sor repliken och läter endast sin referent af den Thomanderska disputationsakten yttra: För reserenten blef det genom åhörandet af denna disputationsakt klarare än förr, att tvisten, uppkommen genom olika uppfattning af ord, blott rörer yttTe ting, som, der ödmjukhet och kärlek finnes, aldrig borde föranleda en verklig söndring emellan dem, som äro fullt ense om hufvudsaken, den fallna menniskans råttsärdihgörelse genom tron allena, för Jesu Kristi förtjensts skull. Dessa ord kunna innebära sanning, men då må ock Baptisterna rättvist fråga: Hvarsör behandla oss såsom kättare och samhällssiendtliga medlemmar, då striden endast rörer yttre ting, som alldrig borde föranleda en verklig söndring emellan dem, som äro ense i hufvudsaken ?. UHvarföre då ej låta oss fritt utöfva vår trosbekannelse. — Det är ju blott detta vi begära, men som J bestriden.