Cathrine Blum. Af Alexander Dumas. (Öfversältning.) (Forts. sr. N:o 200.) Nog! asbröt honom denne. Jag är tillräckligt gammal för att veta hvad jag gör. I detsamma märkte han, att en hand lade sig på hans skuldra, och att denna hand var hans fars. i — Är din bössa laddad? frågade denne. ö — Ja. — Med rannkula, som det anstär en redlig skytt? I — Med rännkula! I Du ninnes ju, att han haltade på landen? i — Jag vet hvar han skall ha sin del. i Han räckte skogvaktaren handen. H Gif mig ett handslag, min far! sade han. I I I I Derpå gick han bort till Mariane. Oen du, min mor! tillade han, omfamna mig innan jag går! Farväl! utropade han, farväl båda! Och med dessa ord störtade han ut ur huset, medan Wilhelm förvånad blickade på sin hustru och med en oro, som han I ej kunde dölja, sade till henne: — Men hvad går det åt gossen? Han förekom mig så besynnerlig baka; hör du! Mig också, svarade denna. Kalla honom för all del o. — Visst icke! svarade han; derpå gick han bort till dör ren och ropade efter honom: alloh, Bernhard! Glöm icke länden! Bernhard hade redan lemnat Frans, som ensam gick framke desto mindre hade han hört åt vägen till hjortsprånget. — Ic , som kom gubben att bäfva, fadrens rop, och med en betoning ljöd svaret nere från snåret: — Var lugn min far! Jag vet Gud ske lof nog hvar jag. skall sätta min kula. . — Gud hålle sin hand öfver gossen! hviskade Mariane i det hon, osedd af de andre, andäktigt korsade sig. I I