Baptismen. Ester hvad man kanner har den Baptistiska Trosbekännelsen under de sednaste tiderna framträdt hos oss med en öfverraskande kraft. Efter den bekante baptisten Nilssons landsför visning, trodde man att den oro denne predikare åstadkommit vore öfverstånden, och mången fann deri ett godt bevis på nyttan af landsförvisningsstraffet. Men här såsom alleSsStådes, har läran spridt sig i tysthet, så att då den åter framträder, sker det ej genom en och annan individs predikan, utan genom hundratals personers öppna och frimodiga bekännelse. Vi hafva redan förut nämnt, att tecken redan lör två å tre år sedan antydde det låseriet i vissa delar af Norrland, Dalarne och Upland, måhända äfven i Nerike, skulle taga denna vändning; dessa tecken bedrogo ej, och troligt är, att inom ganska kort tid har Bap tismen vunnit anhangare i större utsträckning och slera delar af värt land än någon anat. Med detsamma detta sker biisva rättegångar och landsförvisning mot de affallige rent af omöjliga, derest man ej vill upprepa förgångna seklers kätteriförföljelser, hvilka svårligen låta sig utföra, äfven om de icke fullkomligt stridde mot vår grundlags tydliga ord, hvilka betrygga hvarjz medborgare ostördt utöfvande af sin (således icke statskyrkans) religion. Baptismen skall således tydligen snart nog konstituera sig till en egen kyrka i vårt land, allt under det statskyrkan af alla krafter stretar deremot. Dess predikare skola i tal och skrift sprida sin lära, med den värma och ifver, som en Åkämpande kyrka alltid utvecklar, och derigenom draga allt flera själar ifrån statskyrkan, som emot rörelsen egentligen har endast tvenne vapen: de yttre banden — som äro verldsliga straff mot assallingarne — och en jemmerlig klagan öfver tidens arghet och djefvulens list, som uppenbarar sig i Baptismens fårakläder. Dessa vapen äro dock ej tillräckligt starka, då en andlig strid begynnt på fullt allvar, och det ar alltså fara värdt, att Baptismen kommer att på Lutheranismen hamna sig för de nederlag den förra för omkring 300 år sedan led under den sednare. Ett tidens tecken är, att Baptismen uppträdt i öppen diskussion med statskyrkan rörande de omtvistade dogmerna, ifrån att den förr en dast spridt sig såsom ett hemligt proselytmakeri. Det är kändt, att d:r Thomander upptrådt i engelska kyrkan i Stockholm, i en disputationsakt med Baptismens anhängare, sor att vederlagga deras irrlaror. Vi beklaga att Stockholmstidningarne så ofullständigt resererat denna intressanta sammankomst; af hvad man anfört, ana vi dock att disputationen utförts öfvervägande af d:r Thomander ensam och att Baptismens anhängare just ej fått många ord med i laget. Sannolikt är ock att de i lärdom och disputationssormåga voro den lärde domprosten betydligt underlägsna. Vi antaga alltså, att domprosten Thomander vunnit en fullständig dialektisk seger öfver Baplismen, men dermed är denna dock säkert ej slagen. Vi ana att den kommer att värsva sig kämpar ur det unga studerande slägtets eder med stora både predikareoch disputaions-gåsvor. Dylika akter, som den omnamnla i engelska kyrkan, skola mana dessa kraser alt träda i verksamhet. Vi vänta af allt letta en helsosam andlig rörelse i vårt land. Uti en tidning, som mycket sysselsätter sig ned kyrkliga ämnen, neml. tidningen Väkta