— Och jag bryr mig knafveln om hvad biskopen af Sois Sons säger, utropade pappa Watrin. Har icke abbå Gregoriu sagt oss, icke blott i sitt senaste, utan i alla de tal han hållit satt det endast är hjertat, hvarpå allt kommer an, och att de blott är efter hjertat vi skola dömmas. ! — Jo, men det är något som biskopen måste veta bättre Jty derför är han biskop och den andre blott abb! Tro emel lertid ej, att jag derför håller mindre af Cathrine; jag älska henne, som vore hon min egen dotter! Om jag icke hölle a Ihenne, hade jag minsann icke gjort hvad jag gjort. — Och hvad har du då nu gjort? frågade skogvaktaren nästan förskräckt. — Jag sade åt herr mairen, då han berömde min hönssrikassk, att om han och fröken Euphrosyne och parisaren vil le spisa frikass hos oss i morgon, skulle det vara en stor ära för oss allesamman. — Och han svarade ja dertill? Ja, naturligtvis! utropade skogvaktaren med kufvad vrede. Hon vet att jag icke kan tåla den der herr mairen och hans tillgjorda fröken dotter, och att jag springer min väg hvar gång jag ser den sprättige parisaren, och ändå bjuder hon dem till middag hos mig! Det måtte bli en vacker högtigsdag i morgon. Jag vet förut, att jag icke kommer att få ner en enda bit. Adjö! ropade han kort samt tog bössan och hatten. — Hvart ämnar du dig hän? frågade hustrun något modfälld. — Jag hörde Frans bössa dernere, och Jag vill ut för att se efter, cm vildsvinet fått hvad det behöfver. — Min gubbe! ropade Mariane med bönfallande röst. — Nej! — Om jag haft orätt... Den stackars hustrun hopknäppte sina händer. — Det har du haft! — Så förlåt! Jag har gjort allt i den bästa afsigt. — Afsigt! Ja, vägen till helvetet är stensatt med goda assigter. — Wilhelm! utbrast hon ängestsullt. Gå icke ifrån mig. Var icke ond! och tvenne stora tårar rullade utför Marianes kinder. Wilhelm blickade på henne. Tårar voro en sällsynt vara i den gamle skogvaktaren: hus. Han höjde derför på axlarne och tog ett par steg emot henne. oo Nå så kom då, din gamla pratmakerska! sade Pappa