ministrationen innehade nycklarne och inom hvilket område godsegare väl egde fritt vårda och behandla sina der upplaggda oförtullade varor, men icke uttaga dem från hamnområdet utan tulladministrationens vetskap och kontroller. Å tullverkets sida skulle det naturligtvis blifva lättare att noggrannt bevaka en afstängd lossningshamn och ett enda stort varunederlag, än många fartyg långt från hvarandra på öppna revieret samt många serskilta smärre nederlagsmagasiner, spridda öfverallt i staden. Den enda uppoffring staten skulle göra genom tillåtelsen att varorna fingo afgiftsfritt upplaggas i frihamnsnederlaget, vore den derigenom försvinnande inkommande nederlagsrekognitionen; men då denna afgift för närvarande uppgår härstädes till blott omkring 2. 600 rdr år ligen, så skulle statens förlust harutinnan blisva mer än till fullo ersatt genom de indragningar, som kunde ske i och med de serskilta nederlagens upphörande. Ius. tror således, att det icke är omöjligt att kunna erhålla bi fall till de förändringar i tullförfattningarne, som erfordras for en frihamns tillvsgabringande härstädes. Sedan ins. nu besvarat första spörsmålet, öfvergår ins. till det andra, och kan, för sin del, icke finna annat, än att, om staten gillar en uppgjord plan till ett afstängdt frihamnsne derlag härstädes och sålunda jemväl medgifver, att godsegare finge inom hamnområdet fritt behandla sina varor, så skulle det äfven blifva en gifven följd, att administrationen inom hamnområdet komme att bero på varnegarne sjelfve, således på Götheborgs handelskorps, naturligtvis efter ett af densamma upprättadt och vederbörligen stadfästadt reglemente, såsom förhållandet lärer vara i Genua och öfriga frihamnar i Europa, t. ex. Triest, Li vorno m. fl. Ins. kan ej inse hvarföre handelskorpsens inre administration af frihamnen skulle förutsätta en genomgripande förändring af stadens styrelse. Det ena har ju, i detta all, icke mid det andra att göra. Forsattaren till spör-målen uppger visserligen några omständigheter, som han anser såsom giltiga skäl till denna af honom gjorda förutsättning, men ins. kan icke finna, att dessa omstandigheter höra till saken, som är i fråga. De extra vågpenningarne, eller 3 rst. pr IIl. nettovigt, ega tulltjenstemännen rättighet att uppbära då vagningar, på god-egarnes begäran, ske vid dessas egna magasdiner eller A andra ställen utom tullpackhuset. — En opartisk betraktare kan icke finna något orätt uti regeringens afslag på handelskorpsens underd. begäran om nådig befrielse från de extra vågpenningarne. Det beror ju på handelskorpsen sjelf att befria sig från samma extra vågpenningar derigenom, att den låter väga sina varor endast i packhuset, hvarest sådane vågpenningar icke ifrågakomma. Finner deremot den handlande för sig fördelaktigare att vagningen sker vid hans egna magasin eller å annat ställe utom packhuset, så ar det väl äfven billigt, att han till tulltjenstemannen betalar de extra vågpenningar, som denne vid sådan serskildt begärd och förrattad vagning eger att beräkna. — Vid det af ins. förorda le frihamnsnederlaget skulle emedlertid dessa extra vägpenningar komma att af sig sjelst örsvinna, enär alla varor, som från irilasret skulle förtullas, borde föras till tullpackhuset ör att der vägas eller eljest tullbehandlas. Ins. har ingen kännedom om det af magitraten nyligen fattade preliminära beslut, varmed belåtenheten hos de andra stadsmynligheterne skall vara så ringa, att de ölverlagat samma beslut; icke heller om de striligheter, som skola ega rum emellan komnunen och de af densamma valde tjenstenän; men ins. älskar att tro, det alla vilja tadens verkliga val, och att således åsigterne ätt kunna förenas om man på ömse sidor vill ifva och taga skäl. Förf. till spörsmålen frågar: Hvarföre de fö— ö