Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1854, sida 1

systers hjerta, och han samtyckte på ögonblicket till att den unge krigaren skulle så bli qvar på Fasangården. Likasom ester en tyst öfverenskommelse, öfvertog Watrins hustru från och med detta ögonblick uppsigten öfver huset och tillsynen öfver sin lille son Bernhard, som då var tre år gammal, medan Rosa, den vackra skogsblomman, uteslutande egnade sig åt den sårades skötsel. Såsom vi redan sagt, hade Badensarens sår varit mycket sarligt: man hade icke kunnat så ut kulan, och kirurgen hade velat söretaga en amputation, hvilken Fredrik Blum envist motsatt sig, i det han förklarade, att han heldre ville dö, än bli krympling för lisstiden. Då han hade att göra med franska kirurger, hvilka det var likgiltigt om han lefde eller doge, läto de honom sköta sig sjelf. Emellertid hade order ingått om fångarnes transporterande till Frankrike. Antingen de voro sårade eller ej, blefvo de alla satta på vagnar och expedierade vidare — och bland dem äfven Fredrik Blum. På detta sätt hade han tillryggalagt tvåhundrade mil; men då han kom till Villers-Cotterts, hade hans plågor tilltagit i den grad, att det var honom omöjligt att komma längre. Det, som man ansett för en försämring i sjukdomen, var lyckligtvis en början till hans återställande. Antingen kulan drifvits nedåt genom sin egen tyngd, eller genom en eller annan häftig skakning, nog af, den hade genombrutit sin ursprungliga betackning, nedtrangt genom musklerna och sönderslitit deras mellanrumsväf. Man inser lätt, att detta naturens underverk, detta underbara återställande, som kroppen företager på egen hand, icke försiggår på ett ögonblick eller utan våldsamma plågor. — Den sårade tillbragte hela trenne månader på sin sjukbädd; först småningom förbättrades han synbart; han kunde stiga upp, gå bort till fönstret och derefter till dörren; någon tid derpå såg man honom, långsamt och stödd mot Rosas arm, promenera under de höga träden, hvilka omgåfvo Fasangården; slutligen kände han en vacker dag en kropp trilla ned längs efter hans venstra ben; han lät hemta kirurgen, denne gjorde en lätt inskärning, och kulan, som nära på blifvit hans död, nedtöll nu oskadlig i kirurgens hand. Fredrik Blum var botad; men efter detta återställande märkte man, att det i Watrins hus funnos tvenne sårade i stället för en. (Forts.)