Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1854, sida 1

Vår Tryckfrihets-Lag. Såsom bekant är hade regeringens proposition till Rikets Ständer angående vissa ändringar i regeringsformen, åsyftande att utesluta tryckfrihetsförordningen ur grundlagarnes antal, genom konstitutionsutskottets tillstyrkande och 2:ne stånds bifall, blifvit hvilande till definitivt antagande eller förkastande vid nästa riksdag. Den enighet, hvarmed borgareoch bondestånden utdömde förslaget; de grundliga skäl, hvilka i de stånden anfördes emot detsamma; slutligen de rättmätiga misstankar, som nationen måste hysa till regeringens försök, att få den bestämda, alla delar af tryckpressens rättigheter och skyldigheter upptagande lagen, underkastad lättare genomförda förändringar, genom tre stånds beslut än då, såsom grundlag, alla fyra ståndens bifall erfordras; allt detta är visserligen en tillräcklig borgen för förslagets förkastande vid slutliga afgörandet. Men regeringen har genom sitt förslag gifvit åt saken en större vigt än den egt, om hon kommit med ett förslag till de ändringar i sjelfva tryckfrihetsförordningen, som hon ansåg sig önska förändrade. I det sednare fallet hade folket sett hvad hon åsyftade, kunnat bedöma rätta beskaffenheten af lagförändringarne, och uppskattat de skäl, som kunde göra dessa nödvändiga och antagliga. Nu vet man ingenting om hvad regeringen verkligen vill; endast att hon ej vill vara bunden af grundlagshelgden i fråga om nationens dyrbaraste friheter: offent ligheten och yttranderatten. Under detta tillstånd af ovisshet om regeringens afsigt med den oväntade propositionen, har man anledning att fästa uppmärksamhet vid hvad de mer eller mindre officiella eller officieusa tidningsorganerna yttra till försvar för ett förslag, som mera bedröfvat än förskräckt den konstitutionella ordningens vänner, och detta för regeringens egen skull. bet är nemligen af dessa tidningars bemödanden att rättfärdiga det obetänksamma försöket, som man kan bedöma huru det ser ut i de hjernor som uttänkt planen —ty man kan hålla tio mot ett, att sastän de ej undersätta sina bomärken, hafva de sjelfva hållit i pennan. AAHAAAgggg3gngnnnnngngnghggnngnngngg