Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1854, sida 1

I detta afscende är naturligtvis Svenska s Tidningens beteende icke utan sin betydelse, I helst då det är all anledning, att uppsatserna i denna del tillhöra, icke dess redaktions öfvertygelse utan tjenstskyldighet. Den har börjat en polemik mot Aftonbladet, under hvilken man finner åtskilligt af de innersta tankarne I hos vederbörande blottade. Först finner man deraf, att inräknandet af tryckfrihetslagen, ibland föremålen för ksutskottets handläggning vid riksdagarne af ciril-, eriminaloch lyrlolagarne skulle vara en tillråchlig garanti för tryckfriheten. Detta pästående gränsar nog mycket till gyckel, då man betänker, att de nämnde gamla föremålen för det utskostets verksamhet ännu i dag I icke kunnat beredas till någon sådan förandring, att nationen kan erkänna sig i utskottets eller i tre riksstånds beslutande rätt, ega några garantier för lagarnes förbättring. Någon önskligare lagstiftning än den Sveriges Rikes Ständers höglosliga lagutskott åstadkommer, sorde knappast något enropeiskt land på 1850-talet sårete. Dernäst sinner man. att den föreslagna nya redaktionen af 86 S Reg.-sormen äfven skulle vara en tillfyllestgörande garanti för en ny, utaf tre riksstånd, på lagutskottets utredning beslutad tryckfrihets-lags ändamålsenlighet. Den skulle nemligen icke innefatta annat än en förklaring af hvad med tryckfrihet förestås — och dermed skulle svenska folket känna sig väl belåätet, om än sjelfva tryckfrihetslagen alldeles icke var i enlighet med definitionen upprättad? Det synes dock, som hade det under så pass lång tid haft tillfälle att se, huru litet vackra ord i regeringsformen betyda, då regeringen icke vill skydda och befordra deras verkliggörande genom organiska och special-lagar, att väl ingen numera bör blifva lurad på dylika ordprål. Det finnes nemligen ingen regeringssorm i verlden, som har ett så välmenadt och högsinnadt stadgande som vår, i 16 . Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfva eller förderfva låta, till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen afnända eller kafhända låta något gods, löst eller fast, utan ranSsakning och dom, i den ordning Sveriges lag 5och laga stadgar föreskrifva; ingens fred i dess hus störa eller störa lata; ingen fran ort till an4nan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri möfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen låte enhvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och alyder. Men hvad hafva dessa ord kunnat uträtta för land och folk? llafva deras anda alltid ingjutits i de lagar och laga stadgar, de kgl. förordningar och kungörelser, de cirkulärer från statsdepartementer, kollegier, m. fl., som sedan utfärdats, eller har regeringen eller ståndsrepresentationen genomfört de reformer i gamla, tidsvidriga institutioner och tvångsstadganden, som qvarstå och omhuldas, under det att alla bemödanden att göra 16 S:s vackra afsigt till verklighet misstydas och motverkas. Vi endast fråga; ty svaret lemnar säkert enhvar upplyst och rättänkande man! Dessutom nödgas vi vid denna föreslagna reE— — — ——