Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1854, sida 2

— Hal Du misstog dig icke, jag är en elak karnalje! Ha, jag kan icke skjuta ! Ha, Bernhards hund skulle upptaga illa, om du kallade mig såsom honom! Ha, jag är en spion, en latmask, en ögontjenare! ... Tålamod ! tålamod ! tålamod! Verlden är icke slut med i dag, och jag får nog hämnd på dig, innan du anar det! I samma ögenblick ljödo steg utanför på trappan, som förde ned från andra våningen; en dörr öppnades och en vacker, kraftfull ung man, i en under-skogvaktares uniform, inträdde i rummet. — Det var Bernhard Watrin, sonen i huset, hvilken redan ett par gånger varit omnämnd i det föregående. Den unge mannens yttre var vackert och intagande; hans blå frack med silfverknapparne visade en fördelaktig växt; hans sammetsbyxor och lädergamaskerna slöto sig tält omkring ett kraftigt och vällformadt ben, och hans blonda hår och skägg harmonierade förträflligt med hans ansigtssarg, som hvarken sol eller vind beröfvat dess ungdomliga friskhet. Det fanns något så sympathetiskt hos den unge man, hvilken vi nyss infört på scenen, att man — i trots af hans blå ögons något för skarpa blick och hans framstående haka, som tydde på en fasthet i viljan, hvilken lätt kunde öfvergå till envi-het — omojligt kunde kanna sig annat an dragen till honom. Men Mathias var ingalunda den, som lät något sådant inverka på sig. Bernhards behagliga yttre, som bildade en så skärande motsats mot hans egen fulhet, hade alltilrån början för honom varit en källa till hat och afund. Han hatade honom till den grad, att han gerna sjelf skulle vilja mista ett öga, blott Bernhard kunde mista båda, och att han med glädje hade låtit krossa ett af sina ben, om Bernhard kunnat bryta sina båda. Denna känsla var så oöfvervinnerlig hos honom, att han, huru mycken möda han än gjorde sig att småle mot Bernhard liksom mot alla andra, likväl aldrig kunde få det längre, än till en ryckning på läpparne. Bernhard gaf icke det ringaste akt på dessa fruktlösa bemödanden; han tycktes vara vid särdeles godt lynne, och kärlek och lefnadslust syntes ensamme herrska i hans hjerta. — Jag tyckte mig, sade han, höra Frans röst här nere. Har han icke varit här nyss ?