Cathrine Blum. Af Alexander Dumas, (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 192.) — Nej, se bara på den gamle smulgråten! sade han. Inte en droppe bjöd han mig. För att hämnas på skogvaktarens försumlighet härutinnan, satte Mathias flaskan för munnen och sväljde hastigt den ena klunken efter den andra af den brännande drycken; men då Frans steg i detsamma åter närmade sig, var dagdrifvaren i nästa ögonblick åter på sin plats borta vid spiseln, der han med den oskyldigaste min i verlden uppstämde en sång, som drottningens dragonregemente, hvilket i lång tid legat i kasern på slottet i Villers Cotterets, brukat sjunga. Mathias höll på med andra versen, då Frans visade sig på troskeln. För att visa, huru föga det bekymrade honom om Frans var tillstädes eller ej, fortfor Mathias att sjunga sin oändliga visa; men Frans stannade framför honom och frågade: — Ja så, du sjunger nu? — Är det lörbjudet att sjunga? frågade Mathias. I så fall får herr mairen vara god och låta anslå, att man icke mer får lof att sjunga. — Nej, svarade Frans; det är ej förbjudet, men det medför otur. — Hur så? — Emedan, då den första fogel jag hör om morgonen, är en nattuggla, så vet jag att det går illa. — Det vill således säga att det är jag, som är en nattuggla. Nå, låt gå! . . . jag är allt som behagas. I detsamma satte han båda händerna för munnen, efter att hafva spottat i dem, och utstötte nu ett läte, som på det yrt: förvillande sätt liknade nattsogelns sorgliga och entoniga skri. Frans for tillsamman. — Vill du tiga, din olycksprofet! sade han till honom. — Skall jag tiga? — Ja,