Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1854, sida 2

vore en i häktet, till förmån för bröderne Öhman, ihopspunnen dikt. Vaktmästaren Kihlberg, härom tillfrågad, berättade, att Larsson, som en tid sutit häktad uti samma rum som husegaren Anders Öhman, för Kihlberg yppat, att Öhman öfvertalat Larsson det han inför domstolen skulle åtaga sig brottet mot 1000 rdr, som af Öhman skulle erläggas, sedan han kommit på fri fot. För att göra historien så mycket sannolikare skulle Larsson framställa handl. Eriksson som upphofsmannen till mordbranden, äfvensom Nils Öhman, som icke förvarats uti samma rum som A. Öhman och Larsson, skulle begära den senares hörande inför domstolen, på det att A. Öhman icke måtte synas som tillställare af den sålunda uppgjorda komplotten. Häremot anmärkte Larsson, att det väl kunde vara möjligt att han yttrat sig på sätt Kihlberg omtalat, men att hans mening varit att N. Öhman, då han fått höra att Larsson sagt det han antändt huset, härvid yttrat, att om L:n ville vidgå sådant inför domstolen, vore det värdt 1000 rdr. Sedan Larsson sålunda ihärdigt vidhållit sin bekännelse, förständigades han på det allvarligaste att tala sanning, enär hans lögnaktiga uppgifter lika litet skulle båta de anklagade, som der förefanns hopp för honom att erhålla de utlofvade 1000 rdr. Efter något betänkande, utbad Larsson sig några dagars rådrum, för att besinna sig på saken, hvilket äfven beviljades; men strax derefter steg han fram till dombordet och afgaf den förklaring, att han numera beslutat återkalla sin bekännelse, enär han insåg att han dermed icke förmådde att rädda bröderne Öhman, i hvilken afsigt L. ljugit ihop hela historien. Tillägande L:n på fråga, att han natten till den 24 Maj uppehållit, sig hos en torpare Åkerblad, boende nära staden. Äkerblad och hans hustru vore således båst i tillfälle att kunna intyga, det L:n icke anlagt mordbranden. Allmänna åklagaren ville emellertid icke låta Larsson slippa undan så lätt som han inbillade sig, ty ansvar yrkades på honom för falsk angifvelse mot sig sjelf. Handl. Eriksson, som påstod sig aldrig tillförene ha sett Larsson, bestred i allo dennes angifvelse mot honom. Företeende derjemte Eriksson några inteckningshandlingar, försedda med för vederhäftighet kände personers borgen, hvarmed han ville styrka att hans aslarer icke varit så beskaffade, som ryktet förmält och Larsson velat låta påskina. Inkallade vittnen blefvo derefter afhörda, men hade inga upplysningar af vigt att meddela., För den af Larsson uppgifne torparen Åkerblads och hans hustrus hörande uppsköts ransakningen till annan dag.