Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1854, sida 2

Rättegängsoch Polissaker. Mordbrandskomplotten. Sedan uppskjutna ransakningen med häktade bröderne Anders, Nils och Pehr önman samt muraren Carl Gustaf Lundmark, tilltalade för mordbrandsanläggningen i Haga natten till den 24 sistl. Maj, förevarit på rådhusrättens andra afdelning den 12 i törra månaden, till hvilken dag infordrade prestbevis om dem ankommit, äfvensom åtskilliga inkallade personer såsom vittnen blifvit hörda, hvilka icke hade några väsendtliga upplysningar att meddela, förekom målet ånyo den 9 dennes, då på begäran af Nils Öhman, en i häktet som försvarslös förvarad person, förre fästningssången Sven Larsson, blifvit inställd, för att i saken böras. Handl. Eriksson, äfvensom flera andra personer, hade på kallelse jemväl sig infunnit. På fråga till Sven Larsson hvad han hade sig bekant om branden, smorde han derom inop en lång historia, Som gick på ingenting mindre ut, än att han skulle vara den sannskyldige mordbrännaren, i tydlig afsigt att härigenom kunna befria de för brottet anklagade. Bekännelsen lydde så här: Sedan Larsson såsom kronoarbetskarl erhållit sin frihet på Gottland den 19 sistl. April, med föreskrift att begifva sig till hemorten, hade han ankommit hit den 11 Maj. Några dagar derefter råkade han på gatan handl. Eriksson, som Larsson känt alltsedan båda tjenat vid härvarande artilleriregemente. Eriksson hade då tillfrågat Larsson huru det stod till med honom nu för tiden, hvartill Larsson svarat att det var dåligt, hvarpå Eriksson tillsade honom att komma hem till sig, så ville E. göra något för bonom. Tillsfolje häraf besökte han Eriksson, som lofvade att skaffa L. öfver till Australien, om han ville göra E. en tjenst. Detta lofvade L., hvarpå Eriksson omtalade att han väl hade ett stort hus, men at det vore intecknadt, hvarförutan E. befunne sig i svår penningeknipa; det vore alltså en affär att göra, om Larsson ville åtaga sig att bränna upp huset, som var bra assureradt. Lyckades företaget, så kunde Larsson påräkna af Eriksson 1000 rdr bko. Larsson besinnade sig icke länge, utan gick straxt in på förslaget. Natten till den 24 Maj vid midnattstiden begaf han sig in uti Öhmans port med en bundt dref, som han antände och inlade uti vretrummet mellan Öhmans och Erikssons bus, der hyfvelspåner funnos; för att inkomma dit, hade Larsson uttagit några stenar i tomtningen. Efter sålunda förrättadt arbete vände L:n ryggen åt Haga och stannade icke förrän han kom till Käralund, der han tillbragte återstoden af natten ute på bara marken. Nägon tid derefter besökte Larsson ånyo Eriksson för att erhålla belöningen för fyrverkeriet, men E. hade då förklarat att han ännu icke erhållit några penningar, utan finge L. vänta dermed till assuransen utfallit. Härvid gjordes Larsson uppmärksam på det osannolika uti hans berättelse, enär elden, enligt hvad vittnen upplyst, icke uppkommit i vretrummet, utan i en på undra botten till venster i portgången belägen kammare, der hyfvelspåner efter snickarearbete blifvit qvarlemnade. Uti vretruwmet deremot hade icke funnits några spåner, ej eller några stenar på den sidan porten, som Larsson uppgifvit, En sådan förklaring tycktes Larsson icke vara beredd på, ty han kunde icke gifva annat svar härtill, än att han hade ingenting vidare att yttra om det af honom föröfvade brott, hvarför han vore beredd att lida döden eller gå på fästning för lifstiden. Allmänna åklagaren, br advokatfiskalen Greiffe, anförde derefter, att vaktm. i stadshäktet Kihlberg, som var tillstädes, skulle kunna lemna några upplysningar, hvilka gåfvo vidhanden, att hela Larssons beratteise endast