Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1854, sida 1

2. Frans gick direkte fram till kaminen och ställde sin bössa i en vrå, medan spårhunden, som lydde det karakteristiska öknamnet Skelöga, utan krus slog sig ner i askan, som annu var varm sedan förra aftonen. Det som gifvit anledning till detta öknamn var en liten tofs af röda hår, som skjutit fram öfver det ena ögat och som kom hunden att skela, icke ständigt, men dock emellanåt. Skelöga hade namn för att vara den bäste spårhund på tre mils omkrets, likasom hans herre, ehuru ung han än var, ansågs för en af traktens skickligaste jägare. När en ulf skulle jagas, eller ett vildsvin uppspåras, var det alltid Frans, som måste åtaga sig detta föga lönande arbete. Huru mörk skogen än var, egde den dock ingen hemlighet för honom: ett nedtrampadt grässtrå, en afbruten gren, en hårtofs på en törnbuske förtäljde för honom, från den första till den sista scenen, ett helt nattligt drama, som icke haft annan skådeplats än gröngräset, inga andra åskådare än träden, ingen annan belysning än stjernorna. Då påföljande söndag en landtlig fest skulle firas i Corcy, hade skogsbetjeningen i trakten erhållit tillåtelse att i anledning häraf fålla ett vildsvin. För att kunna vara fullkomligt viss på, att detta vildsvin icke skulle undkomma, hade Frans fått i uppdrag att i god tid uppspåra detsamma. Han hade just utfört detta med sin vanliga samvetsgrannhet, då vi nyss råkade honom utanför pappa Watrins dörr. — Hvad är det om? utbrast pappa Watrin, då Frans satt sin bössa ifrån sig och hans hund tagit plats på den varma askan. — Jag tror du fryser midt i Maj? Hvad skulle du då ha sagt, din frusne stackare, om du hade varit med om fälttåget i Ryssland. — Stopp litet! När jag säger, att det icke är varmt, så förstår ni nog, gamle pappa, att det endast är ett talesaåt. Jag menar nemligen, att hvad nätterna beträffar, så är det något kallt: om dagen är man i Maj och om natten i Februari. (Forts.)