Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1854, sida 1

— HN) Se där den nödvändighet, som sååle les måste göra ett slut på neutraliteten. Men hvilket slut? Skulle det väl kunna blifva att klaga för hela verlden öfver våld; att ropa på traktatsbrott och uppkalla rikets värdighet och från vestmakternas sida kränkta sjelfstandighet? Skulle det blifva en krigsförklaring mot dem, som i ett nu skulle förstöra begge de förenade nordiska rikenas hela välfärd eller tvinga det ena, att kosta hvad det ville, skilja sig från det andra? Eller måste sej slutet sannolikare blifva, att vi icke hafva valet emellan, att antingen ingå på vestmakternas fordran, att få begagna svenska hamnar och framförallt Gottlands: ett fall, då vi ju naturligtvis hafva det så ängsligt undvikna fredsbrottet med Ryssland, eller ock att spela den ömkliga rollen inför Europa, att efter stolta sjelfständighetsförklaringar, se en del af riket, mot dess regerings medgifvande, besättas, för ett ändamål, som är Europas, att ej säga verldens, och som vi allena genom vår skygga politik vilja motverka? Vore detta klokt — vore det att förtjena andra folks aktning och deltagande? Och icke nog med denna olyckliga utgång af ett alldeles förfeladt overksamhetssystem, midt ibland ett af tidehvarfvets ädlaste och vackraste bemödanden för befästandet af lugn, säkerhet och frihet för Europas folk i framtiden — hvad trygghet skulle väl vår då inträdda ställning erbjuda oss, mot sjelfva Rysslands framfusna anspråk? Om vi skulle i vår förödmjukelse sitta qvar, med vår så kallade neutralitet, endast vridande händerna öfver det brott emot densamma, hvartill den sjelf tvingat vestmakterna, månne Czaren ej hånleende skulle mana oss att taga parti; eller i fall han i sitt vinterpalats tror sig säker för sjömakternas flottor och kunde lyckas att samla några sina härar i Finland och på Åland, månne han icke skulle söka tvinga oss dertill, å sin sida? Vi hafva ju sett våra härförare-kandidater hota oss med alla vådorna af ett — vinterfälttåg, ifrån Österns barbarer. Hvad hindrar väl desse, att snarare utföra det, sedan vår nationalstolthet blifvit förödmjukad af vestern, än om vi, i mensklighetens tjenst och med åberopande af fordna, förrädiskt kränkta rättigheter, förekommit dem, och på samma gång räddat undan stora lidanden det ädla folk, som förr med oss delat lyckliga och sorgliga öden, samt beredt oss i det och i Europas tacksamhet, en borgen för framtida sjelfständighet? Nej! vi må icke låta oss förvillas af fruktan för inbillade faror och misstroende till tidsandans mäktiga inflytelse på äfven de egoistiska intressen, hvilka oftast leda kabinetten. Är det ingen utsigt till saker och allmän fred, då dessa ord nedskrifvas, eller åtminstone innan denne månadens slut, så är det en oundviklig följd af sikernas ställning och vår beldgenhet, att vi, antingen förådmjukade måste skåda neutralitetens lätt förutsedda slut, eller ock under alla frisinnade folks bifall återtaga den vackra roll för Europas framtida väl, som vi under många epoker fordom vetat utföra för frihetens och upplysningens framgång. Måtte valet lika litet soresalla tungt för dem, hvilka nu snart skola bestämma derom, som det sä