Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1854, sida 1

(0200U) — EEE — — Bref från en bmigrant. Red:n har ytterligare emottagit ett bref, dat. Newyork i medlet af Juli, från den unge till den nya verlden ösverreste landsman, från hvilken vi förut meddelat tvenne bref. Vår förmodan, att denne dr Burg, som framlade den vackra planen om en kolonisation af Svenskar i Tennessee, var en bedragare, har besannats förrän vi anade. Vår brefskrifvare skyndar att upplysa härom, innan någon måtte hafva blifvit lockad af de falska förespeglingarne. Han yttrar i så fall: Hvad jag i milt sista bref skref om det tillfälle, som skulle erbjuda sig för Svenskar, att slå sig ned i Tennessee och der hafva allting förträffligt. var ett misstag, som jag skyndar att rätta, innan någon må deraf blifva bedragen. Burg, som trugade mig att skrifva hem derom, är troligen en af dessa s—nhun dar, som lefva på att narra folk. Troligen har han också vilseledt S. och gifvit honom falska uppgifter. Emedan S. presenterade mig för honom, fattade jag något förtroende för mannen, men när han kallade sig Kå0ktor och ej kunde stafva rätt hvad han skref, så begynnte jag draga misstankar, som närdes af hans tvetydiga utseende och väsen i öfrigt. Emellertid var jag i förlägenhet, tll dess jag fann på det rådet att soka P., en aktningsvärd landsman i Newyork. Han försäkrade mig och förklarade det tydligt, att allt var bara humbug och bedrägeri. Vår resenär återvänder härefter till en utförligare berättelse om sin resa öfver hafvet, från Liwerpool till Newyork, med skeppet John Rutledge, kapten Sands, hvilken berättelse nära nog öfverträffar allt hvad vi i den vägen erfarit. Vi vilja deraf meddela det hufvudsakligaste. Jag nämnde, börjar han, i mitt förra bref, att jag fick stryk på emigrantskeppet. Men det var dock ej det värrsta. Jag hade ej varit länge ombord förrän jag fick ohyra. Du kan ej tro huru förskräckt jag blef, då jag märkte detta första gången. De ökade sig ansenligt, och snart skämdes ingen och icke heller jag, att öppet sitta och plocka af sig hvad man kunde. Men alldrig vill jag mer färdas på detta vis! Om jag bytte om linne och tvattade mig öfver hela kroppen hos timmermannen, en svensk, så fick jag snart nya af mina grannar. Och att ändra plats lät sig ej längre göra. Hvar gång jag bytte om skjorta, skänkte jag den åt timmermannen, ty jag hade eljest i atla fall måst kasta henne i sjön. När jag ändteligen kom i land var mitt första göra att afkläda mig från topp till tå, och skänka bort hvart enda plagg jag burit på sjön. Härtill kom matrosernas råa ocn oförskämda beteende. De kastade ben i ansigtet på en, gåfvo blodviten för de obetydligaste förseelser, oca om man gjorde motstånd hade man hela matroshögen, bestående af 18 man, omkring sig. Bland passagerarne fanns icke heller nägon sammanhållning. Och hade man äfven gjort uppror och slagit ihjäl kanaljerna eller kastat dem öfver bord — så hvart hade man tagit vägen, då ingen fanns, som kunde göra deras tjenst? Huru de stulo och röfvade, har jag förut berättat. Tredje styrmannen stod i spetsen för dessa bragder. Att begära rättvisa hos kaptenen var fåfängt. Han och förste styrman fingo vara glada om deras befallningar eljest åtlyddes. Matroserna tiggde bränvin med en utomordentlig ihärdighet, och ju mera de fingo, desto värre blefvo de. Den svenske timmermannen, som var ovärderlig att ha ombord, berättade, att sådana der matroser taga tjenst ombord på emigrantskepp endast för att röfva. Jag har redan berättat dig, att vi måste turvis hålla vakt, för att bevaka vår egendom. Om Söndagarne, då matroserna voro svårast, hände det ofta, att de slungade ned bjelkar på en hop tyskar, som brukade ÄA ——