vÅra saker, och amerikanarne ville kasta koslertarne i sjön. Det var ett skrikande utan hejd och förnuft. — — Ändteligen kommo vi i land, och anlände med våra räddade effekter till ett hotel, som hålles af en svensk; fingo tvätta och kläda oss, erhöllo the och god mat och hvilade efter resans stora besvärligheter. Bresskrifvaren yttrar vidare om sina planer såsom emigrant, hvilket dock ingår för mycket i det enskilta, för att böra meddelas, äfven om en och annan deraf kunde erhålla någon ledning. Innan vi lemna detta ämne, kunna vi ej undertrycka vår förundran deröfver, att Engelska regeringen ej vidtager några kraftigare åtgärder i afseende å dessa emigrantskepp, än hvad man af osvanskrefne, fullkomligt sann-, färdiga berättelse finner vara förhållandet. England har vidtagit många åtgärder mot slafhandelsskepp, men vi fråga billigt, om dessa emigrantskepp äro stort bättre? Det vore i sanning ej lör mycket begärdt af vår egen regering, då den känner att hundratal af landets barn äro utsatta för en så grof misshandling, att den på ministeriell väg sökte en ändring i dessa förhållanden. — Nu hafva vi hört talas om att emigranthusen äro underkastade stora kontroller och högt ansvar, derest de ej uppfylla sina förbindelser. Men detta ansvar måtte ej vara synnerligen svårt, då sådana saker få ostraffadt passera som de här berattade. Vi anse det vara vår skyldighet att tillkännagifva, att det emigranthus, som iklädt sig förbindelsen, att transportera vår här skrisvande vän helbregda till Amerika, var handelshuset: Val. Lorenz Meyer i Liverpool.