Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1854, sida 1

— — a——w Q ——?— q —— SOS Silla under ena luckan och spela kort. Då bjelkarne föllo midt i högen skrattade matroserna på det hjertligaste. Den doktor, som vi hade ombord, måste ofta plåstra med sår, undfångna i allehanda slagsmål. En gång såg jag honom förbinda en Tysk och en Irländare, som hade knackat hål i hufvudet på hvarandra. Såren voro långa och tycktes vara gjorda med eggjern. En annan gång kom en Italienare, med blodet flödande från hufvudet, till följd af ett sår som en Irländare gisvit honom med sin spikbeklädda sko, o. s. v. Irländarne hafva ett lifligt, qvickt och härdigt utseende. De sjunga och dansa gerna och äta mat, som ingen annan skulle kunna smälta, om ej Vermländningar och Dalkarlar. Karlarne äro lätt hetsade till strid och slagsmäl mellan dem förekomma ofta. Men mot sina qvinnor äro de artiga. Ingen gick så säker på skeppet, som qvinnor och barn. Sjelfva matroserna misshandlade dem ej. Det fanns åtminstone någon god sida hos dem. De flesta slagsmålen uppstodo vid köket, emedan 350 passagerare måste trängas om att koka på en spis, som var knappt tre alnar lång och två alnar bred. Kockarne kunde med bästa vilja ej göra alla till nöjes; icke heller kunde de hålla hela denna svärm af passagerare ute från köket annorlunda än med tillhjelp af en grobian till karl, som var 2 å 3 gånger så stor och grof som en vanlig menniska. De kallade honom -Butcner (slagtare) och han hade också ett äkta slagtareansigte. Att råka ut för denne jätte, var ingen småsak; men äfven han måste slutligen gripa till andra medel än styrkan. Han tog helt enkelt kokhett vatten uch slungade på de passagerare, som ej kunde hålla sig från köket. Hade emellertid han icke varit, så hade många måst svälta, hvilka icke kunnat tränga sig fram och köra undan de andra. De tvenne Svenskarne, hvilka likasom jag betalt för extra kost, gingo lika med mig miste om denna välfägnad. I dess ställe maste jag dela med mig åt dem af min matsäck, så länge den räckte. Då den var slut bakade de bröd af proviantmjölet (ty de voro bagare) och fingo dugtigt betaldt härför af passagerarne. För dessa penningar köpte vi kött af kaptenens Steward, en beskedlig mulatt, men som lät väl betala sig. Första veckan efter afresan från Liverpool hade vi medvind, men den följande tiden motvind eller stiltje, så att öfverfarten dröjde 55 veckor — i sanning, gemena veckor! — Slutligen började vattnet bli grönt, hvilket betydde att vi nalkades land. Så fingo vi se skutor, liknande våra Wener-skutor, men med andra slags segel, och på en af dessa båtar var lotsen. Det var en egen och ljuf känsla, då han kom ombord. En djup och tyst glädje fattade alla, och knappast någon yttrade ett ord. Morgonen derpå kom ett litet ångfartyg af hvit färg, plojande den lugna oceanen under den vackra Julimorgonen. Angfartyget sattes för skeppet och drog oss fram till Newyork, under -Umän glädje hos passagerarne. Efter ett par timmar fingo vi se en blå strimma, afbruten af en hvit punkt. Det var land. Efter ännu några ögonblick hade strimman växt och man urskiljde hvita bus. Slutligen växte strimman till ett vackert berg och ny, blåa strimmor uppstego. Nu fingo Irländarne Uråtrom. Öfver hela skeppet såg man dem nakna från hufvudet till medjan tväla och tvätta sina ryggar, för att vara fina vid ankomsten till den nya verlden. Inloppet till Newyork är oändligt vackert, alldramest när man under 5 veckor icke sett ett grönt träd. På båda sidor äro grönklädda höjder, med en myckenhet vackra hus. Vi gingo icke ända in i staden, utan våra koffertar kastades på en ångkanalbåt, en sådan der liten kanalje, som ligger såsom en padda på vattnet, utan reliogar. Inlastningen på denna gick så till, att koffertarne kastades utför en planka ned på ångbåten. Ett par hvitklädda herrar, mycket fina och rödblommiga, stodo på hvar sin sida om plankan och skötte nednalningen, på så sätt, att lärar och koffertar släpptes ned handlöst och alltid mer eller mindre skadades eller krossades vid nedkomsten. Och ju större skadan var, ju större var de hvita herrarnes belåtenhet. Om någon stod i vägen och var nära att få benen krossade, då kunde de skrika af förtjusning. De voro ena extra fähundar! — Sedan stodo vi der som packade sillar jemns med vattenytan och foro in till staden. En af tyskarne hade hvarken hatt eller rock, utan anlände i skjortärmarne, barhufvud och —I—sig till den nya verlden. — Nu följde ett annat fsörtvisladt oväsen. En hop åkare täflade om förtjensten att föra