Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1854, sida 2

— Det är deras pligt. Men nu till en annan sak: Har ni ett fängelse i edra stater? — Ja visst. — Jag menar ett dugtigt fängelse, starkt och väl vaktadt, med tjocka murar, bastanta galler och bommar samt obestickliga och stränga sängvaktare? — Jag har stora skäl för den öfvertygelsen att slottet Ranfrang äger alla dessa egenskaper. Sanningen att säga, har jag dock ganska litet begagnat mig af detsamma, men det uppbygdes al en man, som förstod sig på den saken, nemligen af min farfar, Storhertigen Rudolf den Obojlige. — Skönt tillnamn för en suverän! Jag är ganska säker, att han saknade hvarken penningar eller hofmän Ni, Ers Höghet (tillåt er minister att tala sanningens språk), ni har kanske gjort orätt uti att lemna detta kronans domän utan innevånare. Ett fängelse bör underhållas derigenom att det blir bebodt. Också skall första utöfvandet af den makt, ni värdigats anförtro mig, blilva några helsosamma arresterings-åtgärder. Slottet Ranfrang måtte väl kunna inrymma tjugo personer? — Huru! ämnar ni arrestera så många ? — Måhända flera, kanske också färre; ty jag vet ej precist, huru många de högste embetsmännen af ert förra hof voro. Det är just dessa desertörer jag ämnar innesluta inom de höga, af Rudolf den Oböjlige uppbygda, murarna. Det är högst! nödvändigt. — Men det är olagligt! — Sager ni det? ... Förlåt, Ers Höghet, men nu begagnade ni er af ett ord, som jag icke riktigt förstår. Mig synes, att det som i en god tysk stat är absolut nödvändigt, också är en nödvändig laglighet; sådan är min politik. Dessutom är jag, såsom förste minister, ansvarig. Hvad behöfs väl mera? Ni inser väl, att om vi lemna edra hofmän sin fribet, så kunna vi vj spela den komedi vi nu förbereda, ty de skulle förråda oss. Statens val fordrar således att dessa herrar arresteras. Och delta är ingenting annat än rättvisa, ty de hafva nu innehaft sina platser i tolf eller femton år; och säg mig, hvar finnes väl den hofman, som på en så lång tid ej förtjent några dagars sangelse? För öfrigt har ni sjelf sagt, att de äro förrädare; skona dem således ej, utan, för er egen säkerhet, för framgången af edra förslager, hvilka skola betrygga ert folks lycka, skrif upp de brottsliges namn, underteckua ordern och gif, utan samvetsförebråelse, dessa desertörer det alltför milda straffet af en veckas fängelse.