Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1854, sida 1

ett afslag, utan att ståndet satte något annat i stället för det, som icke antogs. Naturligtvis kan talmannen, som blott får vägra propositioner, då en fråga bokstafligen strider mot grundlagens lydelse, omöjligen stafva ihop de bokstäfver, som ålägga ett riksstånd att blifva förslagsmakare i stället för det särskilda utskott, som de andra tre stånden utsatt och låtit grundlagsvidrigt befatta sig med hvad till bevillnings-utskottet allena hörer. Men löjligt nog åberopar han just den ordning, som allena är föreskrifven för bevillnings utskottet, och medgisver derigenom sjelf — på det otvetydigaste sätt — hela den olagliga behandligen af frågan. Man väntar nu hvad konstitutionsutskottet skall säga härom, ty ståndet vidhöll sitt yrkande på proposition. Man kan visserligen nu för tiden vänta sig allt af ett sådant, i den olyckligaste parti-syftning tillsatt utskott, men nog måtte det blifva betänkligt för dess herrar ledamöter, att till den grad göra svart till hvitt, som nu sker, om talmannens vågran, tvärt emot 56 Freg.-sormens ofvan citerade ord, förklaras grundlagsenlig. I alla fall blir naturligtvis följden, att om ock någon tjenstvillig ledamot, af per fas eller nefas vunna, framstår med ett förslag, svarar ståndet nej, i oändlighet, derest man ej återför behandlingen af bevillningsfrågan till hvad grundlagen föreskrifver. Den ekonomiska delen bryr ståndet sig ej om. Den är så befangt föreslagen, att konungen ej i alla fall kan stadsasta den, utan att uppväcka ett ganska allmänt missnöje i landet. Emellertid söker Svenska Tidningen att inbilla sina läsare, att bondeståndet handlar grundlagsvidrigt och talmannen deremot lagenligt. Till den grad är partinitet blindt för sanningens ljus. Saken är emellertid af stor vigt; ty återställa ej rikets ständer frågan på grundlagens område, kan aldrig bränvinsbevillningen vid denna riksdag, emot bondeståndes vägran, beslutas; och då qvarstår enligt 109 reg.-formen den gamla bevillningen. Man bör derföre hoppas, att en sådan sammanjemkning må kunna vinnas, som medgifver en rättvis beskattning och en ändamålsenlig lag; men den måste tillvägabringas på den väg grundlagarne utstakat; ty beskatta rikets ständer nationen på olaglig väg, blifva följderna deraf, att lydnadspligten upphör för de skattskyldige. Denna fråga har dessutom äfven i andra afseenden fått en vigt, genom det prejudikat den kan komma att blisva för framtiden. Men mera derom en annan gång. Å Oc