nal all fHalIIPA. I6(39 PUTTE 17107111 uCitudti;, LL PUTTE komligt tillryggalägga underhandlingarnes väg. Helt nyligen bar det uppsordrat czaren att inom bestamd tid utrymma furstendömena. Czaren har icke velat bestamma en sådan tid. Han samtyckte att erkänna trenne principer, hvilka iunehållas i protokollet, men icke sjelsv hufvudpunk ten, som är att Turkiet åter inträder i det allmanna europeiska systemet, och som utgör krigets grund och orsak. De vestra makternas mål är, att sultanen, sedan ban stadfästat sina kristne undersåtares privilegier, må med en suveräns rättigheter få styra sitt folk, under alla makternas och icke ensamt Rysslands beskydd. Österrike har funnit Rysslands svar undvikande: Czaren fordrade att de förenade flottorna skull? lemna Svarta hafvet och Östersjön, och det wille veta Frankrikes och Englands mening. Vi hafva svarat, alt det numera icke vore tillfälle att underhandla angående crorens svar. Vi tro att Österrike, som bedragit sig sjelft, då det ej förr och mera öppet förenat sig med oss, icke skall bryta sina förbindelser, utan bistå oss vid Rysslands bekämpande. Ehuru jag redan flera gånger vägrat att yttra på hvilka grunder vi skulle samtycka till en fred, som beror på krigslyckan, så vill jag dock i korthet säga på hvilka vilkor vi skulle samtycka till fredsunderhandling. Vår ställning har, sedan brytningen med Ryssland, förändrat sig, och det är af vigt, att vi ej försätta Turkiet i en sämre eller lika dålig ställning, som den, hvari det befann sig före krigets utbrott. Det måste hafva garantier mot en makt, som Adrianopel-fördraget lemnar medel i händerna att underkufva det efter behag. Vi veta, att en del af czarens afsigter är, att taga Moldau och Wallachiet, samt att Moskovit partiet i Ryssland önskar upprättandet af ett ryskt kejsardöme i södern, med Konstantinopel till bufvudstad. Turkiets integritet och Europas jemnvigt äro icke möjliga med statu quo. En stor fästning har blifvit upptörd i södra Ryssland, en fästning, som man påstår vara ointaglig, då den tillika försvaras af en betydlig sjöstyrka, och är så hotande för Turkiet, att detta aldrig kan vara tryggt, så länge den finnes. Hvilka garantier skola vi begära? och huru skola vi tilltvinga oss dem? Derom vill jag ej yttra mig. Vi hafva bärom rådfört oss med Frankrike, och vi tro oss vara fullkomligt ense. Med ledsnad ser jag, att Rysslaud ej är benäget att gifva oss några garantier, eller ens afstå ifrån furst Mentschikoffs fordringar, hvilka afslogos af Porten. Framåtskridandet i Turkiet har väckt Rysslands afund, och jag betviflar icke, att det ej skall stanna förr, än det ser målet för sin kolossala äregirighet oupphinneligt. Antaga vi en dålig och osäker fred, så förlora vi våra allierade, bedraga Europas förtroende, och czaren blir då med skäl herrskare öfver verldens öden. (Bisall.) Slunigen vill jag nämna, att vi icke kunnat utlofva någon höst-session Måhända blir den nödvändig, men kabinettet anser sig i detta ämne böra åga frihet att råda kronan, hvad det anser ijenligt. Mr. Cobden bestrider ändamålsenligheten af kabinettets politik. Mr. Layard tror att huset, innan det Noterar för anslaget, har rättighet att få bättre reda på kabinettets afsigter. Lord Dudley Stuart beskyller regeringen för brist på uppriktighet och beklagar att chefen för kabinettet ej förer kriget med tillräcklig kraft. Om seden inom Huset tilläte, så skulle den ädle lorden föreslå en adresse till H. M. om att sessionen prolongerades. Mr. DISrasli: Jag tror att den idden, som utgår från mig och som syftar på att få en höstsession, icke är så oförnuftig. Huset känner ändtligen ändamålet med kriget. Jag har med bestörtning erfarit att en fullkomlig revolution försiggått i kabinettets planer, och att man numera icke ser mera än ett medel att underhandla, och det är Sebastopols förstöring och Krims besättande. Lord Russel: Jag har endast helt enkelt velat säga, att man ej kunde tillåta Ryssland att hafva någon betydlig sjöstyrka i Svarta Hafvet. Mr. DISraeli: Det förvånar mig, att jag så illa för stått den adle lorden, hvars förklaring åtminstone varit oklok, men jag måtte väl äga rättighet att fråga hurudan kabinettets närvarande politik är. Såsom jag kunnat uppfatta denna politik, är den precist sådan, som lord Aberdeen skildrade i sitt första tal. Den har den enda goda sidan, att, om vi bafva en koalitions-ministere, så är det åtminstone en enig ministere. Lord Palmerston: Den ädle lorden (John Russell) har forklarat, att krigets syfte är Europas oafhängighet och säkerhet, och jag för min del tror, att de 2:ne stormakterna, utan någon annans hjelp, kunna åstadkomma en fred, som lemnar alla garantier för nödig säkerhet. Han har icke sagt så mycket om regeringens afsigter, och Huset skall, då det äter samlas, blifva varse att det gjordt val uti att sätta sitt förtroende till oss. Jag har skål att tro, det kriget skall sluta på ett sätt, som skall stärka de deruti deltagande, och forsäkra verlden om, att så beklagansvärda tvister, uppväckta af dylika planer, aldrig mer skola uppkomma. Lord D. Stuart: Enligt min tanke, har lord John Russell tagit tillbaka sin första utsago, och jag föreslår att presidenten återtar ordförandeskapet. Lord Russel: Jag har icke tagit tillbaka någonting. Jag bar aldrig sagt, att Krim borde besättas. Jag har sagt att Ryssland ej burde tillåtas att i Sebastopol hafva en sjöstation, som vore farlig för Turkiet. Efter en temmeligen förvirrad debatt angående lord Russels förklaring, återtog lord Dudley Stuart sitt a mendement, under förutsättning att huset ännu en gång skulle erbjudas tillfälle att förnya diskussionen öfver detta ämne. Anslaget blet derefter beviljadt i komitåen. SPANIEN. Den genom telegrafen till Paris ankomna ministerlistan upptager följande namn: Don Balsamero Espartero, konseljpresident; Don Leopold O Donnel, krigsminister; Ålonzo, justitsminister; Don Francisco Lujan, minister för allmänna arbeten; Don Francisco Santa Cruz, inrikesminister; Don Jose Manuel Mellaro, finansminister; general Don Allende y Salazar, sjöminister; Don Joaquin Pacheco, utrikesminister. Uti en pariserkorrespondens i Times läsa vi följande korta karakteristik öfver dessa män. Esparteros historia är Spaniens historia från 1835 till 1843. Han steg till den högsta ställss Am 61 es 4