Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1854, sida 1

2 44897 ÅkF A YUudUu VU karlek för all sanning och dygd, afsky för allt salskt och lastbart, och lära att endast värdera personlig förtjenst; den, som hos ett uppväxande slagte åter kan lifva ett folks slocknande religionskansla och lära det genom de heliga urkunderna igenfinna vägen till Jesu öppnade Himmelrike. — Den offentliga uppfostran är det, som än ytterligare kan och bör gifva alla samhällets medlemmar en allmänt mensklig bildning och derföre redan emottager till undervisning det sexåriga barnet, på det i denna första lärotid dess själs krafter ej genom en falsk behandling må förslöas och insöfvas, och det för alltid beröfvas förmågan att kunna vinna någon rätt förstånds-odling; det är den, som drager omsorg att tillfällen må gifvas för en högre medborgerlig odling, att alla de språk och kunskaper af ungdomen må kunna inhemtas, som äro nödiga till handel och sjöfart mellan folken och alla näringars och konsters lif inom ett samhälle; och det är ändtligen den, som för utvalda ynglingar öppnar vetenskapernas fält och källor, och bereder dem att framgå som fullbildade män, hvilka bland nationen upprätthålla kultur, seder och kunskaper, i det de antingen, som embetsmän af alla klasser, praktiskt använda sina förvärfvade insigter, eller såsom forskare söka att djupare intränga i sanningarnas helgedom och genom nya upptäckter gagna sitt folk och sitt slagte. Broocmans tanke är, att borgareskolan, innehållande fyra klasser, borde föregå den s. k. lärda, så att den förra skulle vara gemensam för alla, och de, som hade genomgått den, kunde utgå i kyrkan och näringar, samt de, som skulle fortsätta sina studier, derifrån ingå i den högre eller lärda. Som mängden af den ungdom, hvilken besöker dessa skolor, är i den ålder (mellan 8 a 14 år), att den ännu icke kan hafva bestämt sig för något visst lesnadsyrke, måste undervisningen här blott sträcka sig till det, som tillhör hvarje hyfsad samhällsmenniska att veta, och borgareskolornas rätta ändamål blifver således: att gifva ungdomens själskrafter en allC M , , månt mensklig och medborgerlig bildning. ... Då man å ena sidan betänker, huru stort det antal af ungdom är, som ingår i de särskilda nåringsgrenarne och tarfvar en deremot svarande bildning, och å den andra ser, att sullkomliga anstalter dertill hos oss alldeles saknas, så är väl detta en af de största bristerna i en stats läroverk. Rörande lärarnes fastande vid viss klass, detta olämpliga system, som ända till de sista tiderna funnit försvarare, och som 1849 års förordning ändtligen utdömt, yttrar han: Lärarne äro icke bundne vid någon viss I klass, att der jemt undervisa och i alla stycken; utan hvar och en åtager sig vissa läroämnen, i hvilka han handleder ungdomen ifrån den nedersta till den öfversta klassen. Så endast kan undervisningen få enhet, skolarbetet lif och glädje, och hvarje lärare ett lika anseende hos ungdomen. Rörande ordningen för språkens början, yttrar Broocman: Af språk är intet angelagnare än modersmålet. Det läres grammatiskt ifrån nedersta klassen och bör grundlägga all annan grammatik, samt flitigt användas till stilofningar. Genom jemförelse med ett närslägtadt språk göre man uppmärksam på modersmålets egna bildningssätt. Hos oss vore tyska språket härtill mest passande, som äfven borde börja läras i den nedersta klassen och sedan fortsättas i de öfriga. I andra klassen tillkommer fransyskan och i tredje latinet, som på lika sätt blifva fortsatta. Med stor vördnad yttrar han sig om de klassiska studiernas vigt för bildningen, men vill, att dessa språk skola uppskjutas till en mera framskriden ålder. Med särdeles värme förordar han gymnastiska ösningar, hvilka ånnu vid våra flesta skolor saknas. Huru lärorikt att läsa följande, redan för 10 år sedan yttradt: Ehuru klart hvarje fördomsfri patriot således inser behofvet af vårt läroverks grundeliga reform; så höja sig dock äfven många röster emot alla dylika företag. Stundom utan några skäl, endast bestämda af maklighet eller segennytta, ifra de mot alla förändringar, och söor den en gång införda goda ordningen, vid hvilken de funnit sig må ganska väl; stundom ledda af välmening och farhåga för allt nytt, utan förmåga att öfverse det hela och bedöma dess förhållande till samhället, bestrida de nödvändigheten af en total reform och tro allt kunna hjelpas med några jemkningar. Såsom ett hufvudbevis på de gamla inrättningarnes förträfflighet anföra de gerna, att de i deras