Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1854, sida 1

Utrikes Nyheter. Vårt nyhetsförråd är ganska torftigt. På ingendera af krigsteatrarne har tilldragit sig något värdt att omtala. Omer Paschas och prins Napoleons ankomst till Giurgevo, hvilken telegraserats från Wien den 27, kunde visst anses för en tilldragelse af stor betydelse, men vi få uppriktigt bekänna att vi ännu icke tro derpå. Samma telegrafdepesch förmäler, att ryska och turkiska förtrupper stodo vid Frateschti på en svensk sjerdingsvägs afstånd från hvarandra. Huruvida detta är sanning eller icke kunna vi icke asgöra, enär de senaste underrättelserna om de båda armeernas rörelser och positioner varit så motsägande, att man icke vet hvad man skall rätta sig efter. Bref från Konstantinopel af den 15 förmäla, att turkiska balkanarmåen den 11 börjat uppbryta från Schumla och marschera på Rustschuk och att äfven de allierade satt sig i marsch. Deras afsigt sades vara att passera Donau vid Oltenitza, med undantag af en division som beger sig till Silistria för att bevaka de i Dobrutscha qvarstående Ryssar. Dessa uppgifter gilva ett visst stöd åt depeschen om den turkiska fältherrens och prins Napoleons ankomst till Giurgevo, men de tarfva dock närmare bekräftelse. Flottorna lågo ännu den 13 qvar i Baltschik och troddes afvakta ett beslut af armebesalhlafvarne för all gå till sjös. Det sades alltjemnt då komma att gälla Krim och Sebastopol. För öfrigt tillskrifves de allierades hittills varande overksamhet den önskan att afvakta Österrikarnes rörelser för att i dem få en ledning för sina egna. Från det diplomatiska fältet är ej eller något särdeles att hemta. Spanien är nästan det enda håll, hvarifrån vi hafva något än rykten och lösa uppgifter att meddela. Man har nu fullständiga underrättelser från Madrid af tillochmed den 22 Juli. Det hade gått blodigt till i denna hufvudstad. Så många lik, heter det i en berättelse, uppfylde gatorna, att man fruktade att de skulle förpesta lusten. Ett slags lugn hade intradt sistnämnde dag, men snarare till följe af trötthet än genom någotdera partiets fullständiga seger. Folket var visserligen denna dag herre i de flesta qvarteren och en del af garnisonen hade nedlagt sina vapen, men åtskilliga truppasdelningar och enkannerligen gendarmerna, hvilka kampat isrigast de 4 föregående dagarne, vägrade att gilva sig och bibehöllo sina Stallningar, dock under löfte att, så framt de icke angrepos, icke mera skjuta på folket och afvakta Esparteros ankomst. Folket å sin sida hade späckat hela Madrid med barrikader — en korrespondent talar om icke mindre än femhundra sådana — och fortfor att hålla vakt vid dem. Det var alltså den 22 snarare en vapenhvila än ett återvändande af ordningen. Det hade i stridens början nedsatts ett allmänt vålsardsoch försvarsutskott. President i det