Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1854, sida 1

lyste långsamt upp handen och pekade på väggen; der hängde den af Store Luc dödade korpen, med öppet nabb och utsträckta vingar. Lubert såg ned. — Jag sade dig det ju, ropade Marillas med hes röst, att den svage också kunde hämnas. Och du, Goron, sätt dig icke emot din dotters lycka, och räck den präktiga pojken der din hand till ett tecken, att allt skall bli godt. Skepparen besinnade sig ett ögonbliak. Han såg på guldet, hvilket låg utspridt öfver hela sängen, derefter på Store Luc, som snopen vred på sin mössa, och slutligen på Marzou, hvars ansigte strålade af hopp och förväntan. För f—n i våld med hvad folket kommer att pratal ropade han. Jag har ju dessutom icke känt Louis förr än i dag, och han är en så god sjöman, som trots någon. Låt Niette och honom bli ense om saken — jag skall icke sätta mig deremot. Han räckte handen åt Marzou, som tryckte den med ett utrop af glädje och kastade sig på knä framför sängen. — 0, sade han med djup tacksamhet, nu får ni icke dö! nu måste ni lefva, för att se hur lyckliga ni gjort oss. Den döende förmådde icke svara; han räckte sin ena hand åt Marzou, som betäckte den med kyssar, och lade den andra tyst på hans hufvud; ett par tårar rullade utför hans dödsbleka kinder. — Gud välsigne dig, min son! hviskade han med ansträngning. Dig har jag att tacka för det jag dör med den tanken, att det dock finnes en, som skall älska mig efter min död! Marzou ville bringa honom ifrån dessa dödstankar, men Marillas vinkade åt honom; att han skulle tiga och höra hans sista vilja. Han begärde att bli begrafven på ön, och att första turen af den båt, som skulle köpas åt Louis och Annette, skulle gälla hans graf. Han testamenterade åt honom all den boskap han uppfödt, gjorde ännu några anordningar om hvad han föröfrigt egde, och inslumrude fram emot morgonen, med hufvudet lutadt mot strandsläparens skuldra. Alla hans önskningar blefvo uppfyllda. De lyckliga unga makarne seglade hvarje år på hans dödsdag öfver till ön, för att bedja på hans graf, ända till dess den nya fästningen blef uppförd på ön. Härvid blef det nödvändigt att föra Marillas jordiska lemningar öfver till kyrkogården vid Piriac, der de ännu hvila, och der en enkel minnesvård betecknar hans graf. Slut.