Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1854, sida 1

AA ----dAAAAAAAA EFEUU — dernesland, hvilket, sorgligt att omtala, erbjuder mer än en jemförelsepunkt med den Pyreneiska halföns riken. Man har länge varit van att betrakta den Spanska solk-karakteren, likasom afven den Italienska, såsom så förderfvad, att detta folk icke vore mäktigt hvarken af någon konstitutionell och borgerlig frihet, eller af någon andlig och industriell utveckling. Utan tvifvel har landets sednaste öden gifvit näring åt ett sådant omdöme, då vi sett Spanien vara en skådeplats för oupphörliga revolutioner och kontrarevolutioner, utan att kunna komma till någon ordning, samt då man vidare betänkt huru detta land, med alla dess omätliga tillgångar, sjunkit ned i statsskuld, gått icke framåt utan tillbaka i industriellt afseende och slutligen stannat på en punkt af allmän afmattning, fattigdom och svaghet, som utgör en skarp motsats till dess fordom så rika, blomstrande och mäktiga ställning. Detta, menar man, är folkets skuld, och skulden till detta folkets moraliska förfall drabbar det katholska presterskapet. Utan tvifvel ligger det rätt mycken sanning i dessa anklagelser, men det ligger en ännu starkare anledning till Spaniens förfall i den följd af dåliga regenter och regeringar, hvilka såsom en ondt öde hvilat öfver det sköna landet. Monarkiernas historia i alla länder är mörk, mycket mörk, men den erbjuder dock i de flesta andra några dagrar. Mellan de dåliga regenterna har en och annan god uppstått, och genast har landet, genom den helsokraft, som det ägt, helat de gamla såren och blifvit iståndsatt, att trotsa följande regeringars olyckliga inverkan. Men i Spanien har detta ej inträffat. Granska vi listan af Spaniens regenter ifrån Carl V till närvarande tid, så finna de stående grunddragen: despotism, religionsförföljelser, misshushållning med statens medel till riktande af ovärdiga gunstlingar och underhållande af ett depraveradt hofs slöseri och osedlighet. Mellan allt detta uppträder icke en enda karakter med högsinthet, dygd och statsmannavishet, att leda fosterlandets öden till ett bättre mål. När nu dessa styrelser varit enväldiga och således haft nationens öden i sina händer, kan man då med fog förebrå sjelfva nationen, att den ej kunnat utveckla sig till något bättre? — Ja, man kan verkligen förebrå nationen en sak, nemligen det att den fördragit sådana styrelser, att den ej, likasom den Engelska, Fransyska och Svenska, upprest sig emot förtryckarne och bildat sig andra former för sin styrelse. Detta är den stora förebråelse, som drabbar Spaniens folk, men den mildras dock vid tanken på de många motsatta elementer, som der råda, hvilka qväft hvarje sådan nationell uppresning: en adel med fördomar gränsande till vanvett och ett outsläckligt maktbegär öfver de vanbördige, samt ett Prestvälde, med munkväsen och inqvisition, som med både moraliska och fysiska fjettrar bundit folkets lemmar, så att hvarje fri lifsyttring varit omöjlig. Så länge dessa båda makter understödt det monarkiska enväldet, så har hvarje bemödande å folkets sida, att göra sina rättigheter gällande, att befrämja landets välfärd, varit fruktlöst. Det är blott genom de rådande makter