Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1854, sida 1

— De må heldre bära henne bort på kyrkogärden med likkransen på hufvudet! ropade skepparen, i det han på k-oben kastade en harmsull och föraktlig blick. — Låt henne då heldre gå till brudpallen, med silfverblommor på bröstet, sade Marillas; och det kan ju lätt ske, ty, såvidt jag vet, finnes det också en annan, som har ett godt) öga till Niette, och har jag hört rätt, var ni nog icke missnöjd i med att ni sammanträffade med honom ute på sjön. — Jag är icke den, som förnekar dem, jag är skyldig tack för en tjenst, svarade skepparen mörkt. — Det är alltid början till att betala den, återtog Marillas: men kanske Niette icke har något emot att betala för er. Lubert slog sig på låret. — Nå! ropade han hånfullt, det var en vacker måg, det! Jag skulle bra gerna vilja veta, hvad han vill svara mären, då han frågar honom hvems son han är! — Han skall svara, — sade Marillas — att han är en son af sitt mod och sin klokhet, och det är en slägtskap, öfver hvilken du ej skall kunna skryta, Store Luc! — Ja, ja! sade Lubert, som aldrig kunde hitta på ett svar; det är ingen som frågar er! Se derför till, att ni kan dö i ro och bry er icke om andra. Hvad ni än må prata, så blir strandsläparen ändå en tiggare, som hvarken kan försörja hustru eller barn. — Du har emellertid sett, Lubert, att jag kan styra en båt, anmärkte Marzou. — Ja, om du kan finna någon, som vill låna dig en, sade den andre försmädligt. Visa oss för ro skuld ditt fartyg. — Här är det! afbröt honom Marillas raskt och lifligt. Han reste sig med möda på sin venstra armbåge, stack den högre in under madrassen, famlade några ögonblick och framdrog derpå en stor laderpung, som han öppnade. En mängd guldpenningar föllo klingande ut på täcket. — Här äro femtonhundra francs, fortfor han; det är två gånger så mycket som behöfs för att köpa en båt. Om jag får lefva, skall Louis ge mig dem tillbaka i små belopp och när han sjelf kan; men om jag dör — och det menar ni ju att jag skall —skola de tillhöra honom. Har du något att invända deremot, Store Luc? — Jag? nej visst icke, herr Luz! svarade Lubert, som aldrig sett så mycket guld och kände sig intagen af vördnad inför egaren af en sådan summa ; men säg mig blott, hvad ni har emot mig, och hvarför ni går ut på att skada mig. En blixt ljungade ur den döendes halfslocknade öga; han