Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1854, sida 2

under det han så alldeles ogeneradt blandade office rare och soldater om hvarandra, att knappast nåson förut vågat tillåta sig något sådant. Han åtnöjde sig icke med att underkasta dem alla en skarp undersökning, utan befallte dem tillika att öppna sina tornistrar för hans profana blickar. Han fann icke hos någon af trupperna något synnerligt i ett eller annat afseende att anmärka, dock begagnade han sig af tillfället att låta Ottomanerne veta, att de franska soldaterne insvepa sina patroner i vaxduk, för att skydda dem mot fukt och annan skada, och ropade med ljudelig röst till tolken, att denne skulle inskärpa hos manskapet, att en soldat bör passa på sin ammunition lika omsorgsfullt som sin flicka. Det är omöjligt att beskrisva hvilket uppseende dessa ord väckte, då hvarje hän tydning på det vackra ksnet i Turkiet redan i och för sig anses för opassande, men något oerbördt blir det, om man tillåter sig den minsta allusion på, att en from muselman skulle hafva något att skaffa med främmande skönheter eller göra sig skyldig till den oförlåtliga synden, att låta blicken sväfva omkring utom harems gränser. Knappt hade åhörarne hemtat sig något från sin bestörtning öfver denna -Giaur-metasor-, förrän den tappre generalen förklarade. att så snart hans division anländt till Varna, skulle han låta sopa gatorna, förse husen med nummer, leda vattnet från sjön till staden och låta sin musikkorps spela hvarje afton medan fruntimmerna dansade med Fransmännen. ,Je ferai danser ces femmes, yttrade han, ,je les serais gaies. Jag skulle icke äga mensklig känsla, så slutar korrespondenten, om jag kunde hysa den önskan, att han någonsin realiserade sina planer; ty jag är öfvertygad om, att innevånarne aldrig skulle öfverlefva den olyckan att se gatorna sopade, husen numrerade och de unga flickorna svänga omkring med de små rödbyxade, franska jägrarne, efter en modern vals lättfärdiga toner. Omer Paschas broder. Den engelske kapiten Rhodes, som år 1853 reste i Turkiet och har utgifvit sin resa under titel: Personal narrative of a tour of military inspection in various parts of Turkey, berättar följande: Under vårt 4 dagar långa uppenhåll i Schumla berättade mig Omer Paschas broder, Simon Lattas, följande romantiska anekdot om huru de tvenne bröderne nyligen varit så lycklige att ånyo träffa hvarandra. Omer Pascha är till börden slavonier, 48 år gammal, och har varit i turkisk tjenst omkring 20 år. Då han inträdde deri, var han enligt turkisk sed nödsakad att antaga ett nytt namn, och han kallade sig då Omer i stället för Lattas. Han tycks dock icke hafva underrättat sin familj härom, ty för den var han liksom förlorad. Hans äldre broder Simon är omkring 50 år gammal och har i många år bott som köpman i Jassy vid Pruth. För tio år sedan berättade en officer för honom att hans broder stupat på valplatsen, och att han (officern) såsom ögonvittne kunde ansvara för, att han var både död och begrafven; och då Simon erhållit en så bestämd underrättelse om sin broders död, ansåg han honom naturligtvis såsom förlorad. I Augusti 1853 satt emellertid Simon Lattas i ett af de många kaffehusen i den gamla staden Jassy och smorde sig med en kopp kasle, och då han icke hade någon bekant att samtala med, tog han en fransk tidning, som låg på bordet. Då han läst oyheterna för dagen, föllo hans blickar på en kort biografi öfver den berömde turkiske fältherrn Omer Pascha, och af ren nyfikenhet började han att genomläsa den. Han blef genast något förundrad öfver att se, all Omer Paschas förra namn var Lattas, och flera af hans lefnadshändelser, dem biografen meddelade, bragte honom på den tanken, att den berömde generalen möjligen kunde vara hans egen för länge sedan förlorade, yngste broder. Och dock, huru kunde det väl vara ban? Han hade ju säkra bevis på hans död. Dessa underrättelser, som han tillfälligtvis erhållit, lågo honom emellertid ständigt i tankarne, så att han ändtligen beslöt sig för att skrifva till Omer Pascha. Han adresserade sitt bref till Schumla, der denne då vistades, och kort derefter reste Simon från Jassy till Varna och tog med sig sin son, en lång, vacker yngling om 151 år. Kort efter det han var ditkommen, erhöll han genom Omer Paschas förste adjutant ett svar på det bref han afsändt till Varna. Man kan tänka sig hans öfverraskning och glädje, då ban läste bresvet. Hans egen käre broder lefde ännu och längtade att få emottaga honom med öppna armar. Omer hade sändt sin högstbetrodde adjutant för att så fort som möjligt föra honom till Schumla. Då han kom dit, var Omer Pascha utanfor staden för att emottaga honom och han igenkände genast sin broder Simon; men denne hade ganska svårt att komma ihåg sin yngre broder, — han kunde väl också knappt känna igen de grå hår, som nu prydde dennes skägg och hjessa. Frugtbar hvete. I Juni månad sistl. år hade man sått några hvetekorn i den botaniska trädgården i Cambridge och märkte, att en af plantorna visade böjelse att utgrena sig. Man upptog den derför i Augusti, delade den i 18 delar och utplanterade åter dessa hvar för sig. Äfven de nya plantorna sköto sidoskott, hvilka man lossade i slutet af September, delade och utplanterade, så att man inalles erhöll 67 plantor, hvilka förblefvo stående öfver vintern. I April detta år delades ånyo de 67 plantorna, så att man fick 500 plantor, hvilka vid den slutliga skörden lemnade 21,000 ax och gåfvo 50 skålp. hvete. Enligt en ungefärlig beräkning öfver det antal korn, som finnes i ett kilogram (cirka 23 skålp.), bar den enda plantan, som framkommit ur ett enda korn, genom en tvenne gånger företagen delning, frambragt 576,540 korn. Hvad dikten är. Såg du i dalen någon fager ros.