Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1854, sida 2

Hon skakade bedrösfvad på hufvudet. och i det hon tog smyckena fortfor hon: — Kommer du ihåg hvad du sade, då du gaf mig detta, — och detta — och det här? — Hvad sade jag, Amalia? Jag sade an jag älskade dig! Jag älskar dig ännu, men — — . — Men du älskar ära, beröm och menniskornas bifall vida mer! tillade hon bittert. . Thorvaldsen studsade och rodnade, ty han kände sig träffad af sanningen i hennes ord. — Ja, du vill lemna gamla Danmark. du vill öfvergifva din stackars käre gomle fader och moder, hvilkas enda hopp och enda jordiska glädje du är; du vill öfvergifva mig och alla, som älska ljudet af dina steg, och gå till ett fjerran land och glömma oss alla! — Älskade Amalia! Du är grym och orättvis. Jag skall komma tillbaka till min gamla fader och moder, och till dig; då skola vi alla blifva glada och lyckliga igen. Aldris. Berthel! aldrig! När du är borta, så finns ingen lycka mera för oss. I bimlen skola vi måhän da en gång råkas, på jorden aldrig mer! Ack nej, jag känner tydligt, att du aldrig mera här i lifvet får se dina åldriga töräldrar, eller din stackars flicka, hvars hjerta är krossadt! — Och hennes tårar började åter att rinna. . Thorvaldsen steg häftigt upp från stolen samt gick under stark rörelse fram och tillbaka i rummet. Han var djupt bedrofvad, och ett par gånger betraktade han sin älskade med synbar obeslutsamhet. Hans föregå ende lif, hans ungdoms lycka, hans barndoms kära minnen och vänner, Amalias kärlek och hans sördldrars sorg öfver hans bortresa; allt framstod lisligt för hans själ och bjöd honom att stanna och vara lycklig i i sin födelsestad. Men Roma visade sig också för honom och vinkade honom till sig, för att skörda ära, rikedom och jordisk ododligbet. Den genius han kände sig äga, vidgade hans själ, och han insås att tärningen var kastad för alltid. Han satte sig åter vid Amalias sida och fattade änyo hennes hand. Hon såg upp och läste med en blick hans innersta tankar. — Gå — sade hon — gå och fullborda din bestämmelse, ske Guds vilje! Du skall blifva en stor man och komma att umgås med furstar och konungar, och ditt namn skall sprida ditt fäderneslands ära till jordens aflägsnaste trakter. Jag ser det redan; må fritt min egoistiska kärlek tillintetgöras! Lofva mig endast, att, när du hädanefter lefver i lyckans solsken, och högborna, ädla och älskvärda qvinnor omgifva dig, du ibland offrar en tår åt den stackars ringa danska flickan, som älskar dig högre än sig sjelf. Och nu — farväl, Berthel! Nära ett halft århundrade hade förflutit och scenen är återigen i Köpenhamn; gatorna voro sylda af väntande och sörjande åskådare, i hvarje hus voro alla fönster besatta med mörka, spanande ansigten. Ändtligen ljöd ropet: De komma! upprepadt från den ena gruppen till den andra, och massan böljade fram och tillbaka i ovanlig rörelse. En åldrig qvinna satt i öfversta fönstret af ett hus, och då ropet hördes, upplyfte hon sitt skrynkliga ansigte och sina ögon, liksom hade hon dermed kunnat drifva 70 vintrars töcken ifrån dem. En ofantlig likprocession närmade sig, passande militär-musik tågade framför liket. som beledsagades till sin sista jordiska boning af landets konung, den kungliga familjen, adeln, prelaterne, de lärde, de tappre. de rike och de berömde. Sorgsloren svajade, trumpeterne ljödo, och många tusen, suckar höjdes af allvarsamma män och milda qvinnor, och man såg tårar så väl i den stränge krigarens, sem i den veka jungfruns ögon. Det var Berthel Thorwaldsens begrafning, och hela danska nationen hörde till de sörjande! Och hon, den åldriga qvinnan, som betraktade tåget, då det långsamt passerade förbi — var Amalia, hans första kärlek! Thorwaldsen hade aldrig gift sig, och hon ej heller. O min Gud! — utbrast den åldriga qvinnan och torkade tärarna från en källa, som i många år varit torr, — huru outransaklig och mäktig är icke Guds vilja, — och jag skulle lefva för att sejdetta! Stackars Berthel! Allt hvad jag förutsade gick i fullbordan; men hyem vet om du icke ändå lefvat ett lyckligare lif, om du stannat här hemma hos dina gamla föräldrar och gift dig med mig. O min Gud, blott en kan säga det! Stackars Berthel! Fyra år förflöto, och en vacker söndagsmorgon släpade en gammal svag qvinna med möda sin trötta kropp igenom den nedersta, med menniskor uppfyllda våningen af den underbara byggnad, som är bekant under namn af Thorvaldsens museum. Hon stannade ej för att betrakta bildhuggarens makalösa arbeten, utan släpade sig fram tills hon kom till den öppna dörr, som leder till inre syrkanten, i hvars midt en låg grafvård af grå marmor innesluter de jordiska lemningarne af honom, som skapade de verk, hvilka uppsylla byggnaden. Steg för steg närmade hon sig till grasven, tills hon sjönk ned vid sidan deraf; der nedlade bon sin krycka och pressade sina magra händer öfver den rynkade pannan. — Ja, ja — hviskade hon — de sade mig att han hvilade här, och jag bad till Gud om styrka att kunna kräla fram hit, och han har hört mig. O min Gud! Nu är jag således lycklig! — Hon tog händer: na från ansigtet och betraktade den enkla, men betydelsefulla inskriptionen: ÅBerthel Thorvaldsen, som är huggen på sidan af grafven. Hon lyste upp pek singret och följde hvarje bokstaf till slutet; derpå lät hon sin hand salla, log mildt och suckade nöjd, under det att en skymt af högre rörelse för ett ögonblick gick öfver hennes anletsdrag, och hon sade: — Det är sannt, han multnar här. Stackars Berthel, vi skulle åter mötas först i himlen! Hennes ögon tillslötos, och hennes hufvud sjönk sakta emot bröstet, i hvilken ställning hon förblef, tills en af uppsyningsmännen i museet, hvilken märkt hennes besynnerliga uppförande, gick fram till henne och sade: — Gamla qvinna, hvad gör ni här? Hon svarade icke, och han vidrörde sagta hennes skuldror, i tanka att hon sof. Hennes kropp föll sakta mot golfvet vid beröringen, och han såg då, att hon sof den eviga sömnen. Orienten orh Oecldenten. Då general Bosquet för några veckor sedan jemte sitt sällskap anlände hit på vägen ifrån Constantinopel till Schumla, beter det i en skrifvelse från Varna till Daily News, bildade hans eldiga, franska liflighet en sådan kontrast till den turkisk-bulgariska slegman, att han åstadkom en ordentlig revolution i det stilla lif, som förut ostördt herrskat i den sömniga, österländska staden. Den outtröttlige Fransmannen ilade till fots från det ena stället till det andra, undersökte allt,