Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1854, sida 2

Hvad dikten är. Såg du i dalen någon fager ros, Som spirat upp, seen vintren drog sin kos; Det dikten är, ur lifvets drifva skjuten, Hvars fägring glömmes, sen dess doft är njuten, Som för en stund blott menskans hjerta rör, Men sedan glömmes, vissnar bort och dör. Såg du en flod från klippans branta höjd, Med alldrig mättad, vild och häftig fröjd, Sig störta ned, och skum i höjden stänka; An höja upp sin våg och än den sänka: Det dikten är, som uti tidens haf, Sin bölja tömmer uti — glömskans graf. Såg du en purpursky på azurgrund, Uti en blid och solljus morgonstund: Det dikten är uti sin första vår, Som hopp-omgjuten i sin morgon står — Motgångens stormmoln uppå fästet bryter, Då purpurn flyr och vildt orkanen ryter. Såg du en örn högt ibland molnen gunga, Säg, har du väl hört nordens fjelltrast sjunga ? Så sväfvar dikten uppå ärans höjd; Så sjunger han, i ren melodisk fröjd ! Såg du ett barn uti sin första vår, Som bort till högre, bättre verldar går; Så ren, så oskuldsfull skall dikten hinna Siu rätta hemland — evig lager vinna Wollmar.