Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1854, sida 1

fruktansvärda kraft en gång var satt i rörelse, kunde den icke mer stannas. Med båda händerna på sitt hjerta, som bultade liksom det skulle sprängas, med tårfyllda ögon hade Annette kastat sig ned på en bänk och framstammade en osammanhängande bön. Plotsligen reste hon sig upp och lät handen glida öfver sina ögon; hon påminte sig, att det var på den tid, då Marzou brukade draga sitt garn vid Castellis skär. Då hon hemsörde kon från betet, kunde hon gå den vägen, för att träffa Louis och be honom till hvad pris som helst undvika ett möte med Store Luc och Goron. — Hennes beslut var snart fattadt; hon gick, i det hon valde den väg, som förde utanlör byn, för att undgå grannarnes nyfikenhet. 3. Solen, som nalkades sin nedgång, färgade horizonten med ett bortdöende rosenskimmer. Det var nära vid ebbtiden, och de stora klipporna, hvilka vanligtvis doldes af hafvet, voro nu torra och öfvergilna af böljorna, som dragit sig tilibaka. Hafvet sjelst visade sig i sjerran i åtskilliga brokiga, ögat sörvillande, färger. Än syntes dess böljor, förmörkade af altonens skuggor, likna en nyligen plöjd åker, på hvilken skummet liknade hopar af hvita blommor; än böljade det likt en grönskande äng, åt hvilken enstaka vindkast gåfvo regnbågens färger, än åter rodnade det under den nedgående solens strålar och flöt som brinnande lava mellan skären. — Här och der genomkorsade några siskmåsar luften, och några kor, som lågo på sanden, råmade af fröjd, i det de vände sina öppna näsborrar mot den saltaktiga bafsvinden. Annette följde de torra stigarne på kanten af granitslu!tningarne, som öfverallt omgisva de odlade markerna. Då hon kommit till spetsen af det främsta berget, gick hon in i en af dessa vingårdar, hvilkas gamla vinrankor slingra sig fram mot marken, liksom slumrande jätteormar, och för att vara battre dold, följde hon en af dessa gamla grafvar, som tjena till att skydda vinrankorna mot hafsvinden. Forts.)