Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1854, sida 1

UWppryckta genom en sådan kris u ur en mång årig dvala af modlöshet och svaghet. skulle di I Nordiska folken utveckla sina rika andliga kraf ter och med friheten — all kulturs källa, mensk lighetens högsta tanke — afven bana väg för civilisationen bland de folk, som nu sitta ,i dö dens skugga. Alla uppmärksamma resande åro ense derom, att den Ryska massans na tionalkarakter äger flera förträffliga sidor. De är ett mildt, böjligt, lifligt, med allahanda , Fähig keiten? utrustadt lolk, dessa lifegne hopar, som nu på sin despotiske, sinnesrubbade beherrskares vink falla i tusental på Wallachiets bordiga slätter. De äro användbara till allting och äro dessutom mäktige af de största försakelser. Den opålitlighet och oärlighet, som härmed säges vara förenad, är en vanlig följd af slafveriet, och skall sakert med dettas upphäfvande förbättras. En sådan nationalkarakter kan bära rika frukter åt civilisationen och är i sanning värd ett bättre öde. Ett mäktigt Norden, som fattade sin kallelse, att nu såsom förr utbreda sin makt, dock nu icke langre sortryckets makt, vunnen med svärdet, utan bildningens, segrande genom frihet och brödrakärlek, skulle utan tvifvel kunna bereda ettrum bland de civiliserade folken åt de stammar, som nu bebo Rysslands till största delen bördiga ängder. Månne icke denna tanke är stor nog, att framkalla en gnista af enthusiasm hos en Nordens son ? Och dock förutse vi, att man skall kalla den förmaten, exalterad?, med flera af dessa den s. k. klokhetens utnötta fraser. Men ve det folk, ve den individ, som ej har mod att känna sig kallad til något högre än att blott födas, gödas och dö! Och tanken ar icke förmäten, ty den kan blifva verklighet inem en tid, som i verldshistorien är mindre än en sekund. — Fatta nordens folk detta; våga de än en gång u, plyfta sina hufvuden och låta sina hjertan fyllas af högre känslor; räcka de händerna åt brödraländerna på andra sidan Östersjön till en sammanknytning af den gamla kedjan, hvarigenom Östersjön blir en insjö, icke inom en rysk universalmonarki, utan emellan fria Nordiska folk, då randas en ny dag för Europa; då skall solen lysa från sin middagshöjd ifrån Norr till Soder. I sanning — vi äro ej vana att betrakta politiska förhållanden genom fantasiens försköningsglas, eller att bygga luftslott när det gäller statsformationer — men här är det icke längre luftslott; den stora tanken kan blifva verklighet ! Bildningen, kulturen, med dess hufvudvillkor: freheten, kunna segra öfver barbariet och råheten, med dess stöd: tvånget, despotismen! Detta är frågans första och största betydelse. Om detta sålunda, utan vidare utredning, kan tagas för asgjordt, om det är klart som dagen, att den europeiska kulturen skulle vinna ofantligt genom bildandet af en SkandinavisktFinsk Siormakt, byggd på en ädel och intelligent solkkrast samt på fria samhälls-institutioner, så återstår det att undersöka, huruvida saken vore af någon fördel för de skandinaviska folken sjelfva. Mer än en gång har man låtit förstå, att denna fördel vore ingen, men att tvertom en utvidgning åt öster skulle rycka oss in i förvecklingar, som kunde blifva