Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1854, sida 1

ben stora politiska frågan. (Forts. fr. N:o 164.) Såsom nämndt är, hafva både engelska och fransyska tidningar länge talat derom, att A ländska öarne och Finland skola återgifvas åt Sverige. Det tyckes icke vara för tidigt, att man i de nämnde länderna erhåller något genSvar ifrån Sverige, något svar derpå, huruvida Sven-karne önska en sådan återförening och på hvad vilkor de anse att den bör ske. Det torde vara skäl att man åtminstone gålve tillkänna, om det finnes någon mening i detta sall inom Sverige, eller om Svenskarne numera så vanslagtats ifrån sina fåder, att de icke ens våga tänka och hoppas på något större mål för sitt land och sin egen ära. Då det gifves ett större intresse än sjelfva fäderneslandets, d. ä. mensklighetens, civilisationens, så måste frågan först betraktas från denna synpunkt. Klart är det då, att återupprättandet al en stormakt i Norden, med folkfrihet, fria samhällsbildningar i både religiöst, politiskt och socialt hänseende, samt med en redan utvecklad kultur både i rent andligt och industriellt hänseende samt med både goda frön och en god jordmån för denna kulturs ytterligare tillvext — skulle vara ett vigtigt verldshistoriskt moment. Det har mer än en gång blifvit af djuptblickande svenske tänkare antydt, att kulturens solljus en gång skall falla från Norden till Södern, och den som uppfattat de Skandinaviska folkens rika naturgafvor och egendomliga karakter (af en skarpt utpräglad universalitet), samt inser att genom en god folkuppfostran de rikaste andliga skatter skola i våra länder uppdragas och utsmältas ur hittills gömda schakter och råa malmer — den inser ock, att denna aning icke är någon dröm. De skandinaviska folken hafva, efter vår sulla öfversygelse, ett stort uppdrag i mensklighetens historia, och de skola uppfylla detta uppdrag fortare än någon föreställt sig, ifall deras kraft biir lystad genom någon stor tanke, något stort mål, utur det tillstånd af små sinne, gnat och oefterrättlighet, hvari vi för närvarande befinna oss, och hvarigenom våra bästa kralter gå förlorade på lumpenheter. Och ett sådant mål är utan tvifvel det, att åter blifva en sjelsstandig makt, som icke längre låter föreskrifva sig lagar af barbariet, utan tvertom blir stark nog, att sätta en bom mot detsamma.