Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1854, sida 2

— låtit oss, väckt rop mot dem, som med allt våld vilja kasta Sverge in i ett farligt krig, erinringar om 1741 års krigsagitation och dess utgång, m. m., så hafva vi ej velat bruskera någons mening, utan helldre afvaktat tiden till dess våra landsmäns eftertanke och begrundning lärt dem se sakerna med mera klarhet och med en smula mera — mod. Den första gången oss veterligen en liten flik lyftades på slöjan, som döljer den stora framtid, som kunde förestå de Skandinaviska länderna, derest de styrdes af statsmån, inträffade genom tvenne uppsatser i Hand. Tidn. för nu nära tre månader sedan. Den första af dessa uppsatser hette: Vtterligare i Neutralitetsfrågan, och var undertecknad Publicola; den andra hette: Har kriget icke någon betydelse för Sverge? och var signerad E. Innan vi kasta en äterblick på dessa uppsatser och närmare ingå i ämnet, torde det vara skäl att erinra oss en föregående politisk tilldragelse, hvilken, ehuru den sör tillfället löstes på ett sätt, som skulle kunna kallas snöpligt, ifall vi ägt diplomater med några vyer, dock kan, om Ryssland dukar under, ännu erhålla en ganska stor betydelse för vårt land. Hvar man erinrar sig säkert 1848 —49 års händelser i Danmark. Tryckta af den genom sin blotta tillvaro qväfvande, om också der ej i tillämpningen farliga absolutismen; uppvaknade till det nationella medvetande, som uppstått i flera länder af Europa, och derföre med farhåga seende Tyskbetens hotande välde; återförda, genom ett mera lefvande studium af den gemensamma forntidens häfder till de tvenne Skandinaviska brödrafolken, samlade sig Danmarks studerande ungdom 1843 till sin första valfärd till Upsala, hvilken besvarades från Sverge och Norge 1845. Ifrån denna tid erhöll Skandinavien en vidsträcktare betydelse och omfattade trenne folk i st. f. två. De idter, som här föddes och uttrycktes och hvilka i början betraktades endast såsom ungdomliga hugskott, erhöllo snart en praktisk betydelse, då under det ominösa året 1848 Danmark hade att uthärda en strid ej blott mot Holstein och en del af Slesvig, utan mot dels reguliera, dels irreguliera trupper från olika delar af Tyskland. Deltagandet för det brödraland, till hvars försvarande i nödens stund man förbundit sig genom löften, framkallade glödande tidningsuppsatser, hvilka framkommo för regeringen så lägligt såsom hade de varit beställda, så att det hemliga utskottet genast beviljade 2 millioner till krigsrustningar. Atskilliga Svenska regementen blefvo ock satta på rörlig fot och samlades vid Malmö och på Fyen. — Men längre kom man ej. Danskarne fingo sjelfva utkämpa sina strider med Tyskarne, och sedan slaget vid Fredericia beredt Danskarne en lysande seger, hvilken synes ej hafva varit främmande för de preussiska truppernas högsta chefers egna planer, inträdde den bekanta interventionen, der den Svenska krigaräran tillfredsställdes med landtliga sysselsättningar på Slesvigs ängar, liksom de förut roat sig på Fyen. Andteligen qvafdes insurrektionen genom Österrikes och förnämligast Rysslands impuls eller maktspråk, på det sätt, att hela tvistefrågan förblef oafgjord, så att dess lösning i närvarande stund är lika om ej mera allägsen än före krigets utbrott. Sverges me lankomst hade således ingenting i saken uträttat mer än det, att Ryssland nu fått ordna den Danska thronfoljden till sin fördel och att Danmarks sympathier för oss förvandlats i kallsinnighet, att ej säga misstroende. — Så begagnade vår diplomati denna konjunktur, som onekligen varit ägnad att bereda de trenne rikena en önskvärd sammanhållning och — hvad man väl ej förbisåg, men ej hade kraft och klokhet att genomföra — en ökad glans och makt åt den Svenska dynastien. Den tiden är nu förbi, och det kan då utan fara omtalas, att det fanns personer på denna tid, som menade det allvarsamt med den Skandinaviska föreningen, och som insågo, att en sådan tidepunkt för dess realiserande, som den af en ledig thronföljd i Danmark samtidig med Danmarks behof af Svensk hjelp och de uppflammade Skandinaviska sympathierna, alldrig mer skulle inträda. Dessa personer önskade lisligt, att Sverges thronföljare äfven blifvit utsedd till thronföljire i Danmark. Men planen strandade mot tvenne omständigheter, af hvilka den ena var halsmesyren med hjelpsändningen och den andra ett kanske orättvist misskännande af en viss personlighet. Hade Svenska trupperna genast öfvergått till Jutland och, hvilket utan tvifvel låtit sig utan stor svårighet göra, i förening med den danska armåen drifvit de tyska skarorna hemåt, och hade Svenska regeringen derefter med kraften af sitt anseenda hj.l,..4