Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1854, sida 1

Gortschakosl, som deraf gifvit grefve Buol en asskrist. På samma sätt var Wienernoten af d. 2 Juni icke riktad omedelbart till ryska regeringen, utan till österrikiska sändebudet vid ryska hofvet. Czaren fordrar icke såsom ett vilkor för Donaufurstendömenas utrymmande, att de fransk-engelska flottorna och trupperna lemna Svarta hafvet och Turkiet, utan depeschen yttrar den förmodan, att Österrike då det fordrade furstendömenas utrymmande afryska trupperna menade att det skulle blifva en vapenhvila, ty det kan icke vilja att ryska trupperna på sitt återtåg blottställas för Turkarnes och deras hundsförvandters anfall. Hvad Ryssland begär är alltså ett vapenstillestånd. Depeschen söker visa huru oundgängligt nödvändigt det är för Ryssland att, vid Donaufurstendömenas utrymmande, i dessa provinser i afvaktan på fredsslutet bibehålla vissa strategiska punkter, emedan det eljest, i militärisk synpunkt, skulle befinna sig i en alltför ofördelaktig ställning gent emot de allierades alltjemt hotande stridskrafter. Det bedyras att icke den ringaste tanka på någon hotelse emot Österrike ligger i besattandet af dessa punkter. På de vilkor, som här angifvits, vill Ryssland inlåta sig på fredsunderhandlingar, för hvilka såsom grund tagas turkiska rikets helhet och jemnlikhet mellan sultanens kristne och mahomedanska undersåter, såsom den är förstådd i Wienerprotokollet af den 9 April. Ryssland vill tillochmed ingå på en förändring i fördragen beträslande farten genom Dardanellerna och Bossoren. LIndep. Belge bestrider det af flera tidningar framkastade påståendet att till punkten om jemnlikheten emellan sultanens undersåter af olika trosbekännelser knutits följande förbehåll: utan försång för de grekiska kristnes privilegier. Vi tro, säger Ulndep. helge, att depeschen icke brukar dessa ord, utan en obestämdare formel, som kan tilllåta flera uttydningar. Bladet tilisogar, att det språk, som furst Gortschakoff för i Wien är ännu moderatare och försonligare än depeschen och att det är möjligt, att han har hemlig fullmakt att gå ännu längre i eftergifvenhet än denna. Till Berlin lär ännu ej ankommit något officielt svar från ryska kabinettet på den sista preussiska noten. Öfverstlöjtnant Manteuffel berättas endast hafva tillstält kungen en egenhändig skrifvelse från czaren och en asskrist af den depesch, som Gortschakoll bragt till Wien. Man väntar i Berlin en särskildt ryskt sändebud — grefve Benkendorff — med Rysslands officiella svar. Czarens svar och Gortschakoffs sändning till Wien, äro med den ryska politiken karakteriserande illfundigheten, beräknade på att hålla de tyska makterna från lifvet på Ryssland, så vida man förutsätter att Österrike haft någon allvarlig mening med sina rustningar. Hafva åter de misstankar, som man hyser mot denna makt för oärligt spel någon grund, så erbjudes ju den i Rysslands skenbara försonlighet en ypperlig förevänning att slingra sig undan uppfyllandet af sina förpligtelser emot vestmakterna och Turkiet. I alla händelser I åsyftar czaren med sitt listiga svar att vinna tid och lyckas han deri är redan mycket vunnit. Men det är att förmoda och hoppas, att den