Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1854, sida 1

gonbryn; hvem är den stackars flickan, som vill söka sig ett annat hem, än det hos sin far? Annette ville framstamma ett svar, men han lemnade henne icke tid dertill. — Håll munnen! afbröt han henne häftigt — stäng dörren och kom närmare, jag har något att tala med dig om. Jag tror, att ett glas af den här sorten skall klara våra tankar, eller hur, matros? Han hade ställt en flaska bränvin och tvenne glas på bordet; Store Luc satte sig midt emot honom, medan den unga flickan, som långsamt lydt sin fars befallning, stod orörlig några steg derifrån. Hon sastade sina oroliga blickar på de båda drinkarne, men måste snart slå ned sina ögon för Gorons befallande blick. — Altså — sade han, börjande med sin vanliga öfvergångspartikel, som sammanband det han ämnade säga med hvad ban tänkt — altså kan den saken icke uppskjutas längre, man måste tala rent ut. Så kom då hit, Cobriau, och låt oss språka som kristna menniskor. Annette kände sig något lugnad, då hon hörde sin far kalla henne vid detta namn, som kustboerna gifva sjökorpen, och hvilket hon fått i sin barndom, i anseende till sitt svarta hår. — Hon närmade sig med ett osäkert småleende. — Du har väl icke glömt — började Goron åter — hvad jag förut sagt dig: att Store Luc redan länge haft ett godt öga )till dig? Nå, pojken är ihärdig; i dag vill han ha slut på saken, vi ha nu uppgjort det nödvändiga, och den som tar sitt ord tillbaka är en kältring; inte sannt, Store Luc? — Jo, två gånger! — svarade Lubert, förtjust öfver sin snillrikhet att kunna hitta på ett så superlativt uttryck. — Det vill nu säga, att man i all vänlighet föreslår dig saken, men för resten vilja vi ej veta utaf några invändningar, ty vi ha brådtom. — Mycket brådtom! intygade Lubert. — Således — fortfor Goron — råder jag dig att vara snäll emot honom, eftersom det är din pligt; och du skallicke ångra det, ty som han står och går der, skulle han lätt kunna fylla en ficka, som ginge ända ned till hans häl, med mynt, och han skall skänka dig flera vackra klådningar och smycken, än som finnas i hela byn. Du har ju lofvat det? — Ja, och det vill jag också hålla ord med! tillade Store Luc, som var vid godt humör. — Nå, då är saken afgjord; gå nu bort och kyss henne!