Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1854, sida 2

Nej. vänner, nej långt derifrån, Han bonde var och bondes son, En byskolmästare lik andra, Som mellan bygdens socknar vandra. Men käriek bodde i hans själ Och ömhet för de ungas vål Att skapa i sin hemorts bygder Ett slägte rikt på vett och dygder; Ett folk, som Herrans vilja gör, Det var det mål, han lefde för, Det var det kall, han valt på jorden. (Ett kall så tungt, så armt i Norden!) — Ej fanns en by, der han ej lärt, Ett tjall, der ej hans namn var kärt. Och i en tacksam ungdoms sinne Det lefver än den gamles minne. I armod städs sitt bröd han skar, I armod sluta ock hans dar. Ej en medalj gaf honom staten (Den gaf ju honom knappast maten) Men dock han blef ej obelont! Stolt var den fröjd, hans hjerta rönt, Då engång ,grefve Thorsten ) lade Sin hand i hans och vänligt sade: Tack gamle — minsta verk du gjort På jorden, nämns i himlen stort! Det kom en engel från det höga, Han lyckte till den gamles öga, Och gubben gick till grafvens ro; Då fann man i hans ringa bo En liten summa mynt förvarad, En summa mödsamt sammansparad, Och skrifvet stod det deruppå: , Till skola för min hembygds små. — Hur mången rik, som tusen skänkte, Men ej så skön en tanka tänkte! — Med denna gåfva lagd till grund, Sitt bidrag ifrån denna stund En hvar bar fram ur sina häfvor, Från Enkans skärf till rikmans gåfvor. Och fonden växte år från år, Och nu i byn ett skolhus står, En minnesvård till gubbens ära, Ett fridshem för hans små, de kära; Och i dess salar fostras opp Det unga slägte, landets hopp. ) Grefve Thorsten Rudenschöld.