Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1854, sida 2

d I. A — 10, dill 189: Ä Byskolan. roligt! så roligt! — han kommer igen Den käre skolmästarn, vår längtade vän! Ack Ack Vid , så mycket som nu vi få höra, Och höra ifrån början till slut, Hur verlden bakom bergen ser ut — Hur det gått till i fädernas tid, Och hur de piskat Ryssen i strid — Hur jorden som en rofva är rund Och rullar med oss kring i hvar stund ja mycket vi nu få att höra! Och mössor svingas högt i skyn Af alla pojkarne i byn, I dörrn står gamla mor och niger, Men gubben nickar godt och stiger Dit in, dem helsande Guds fred! Och hela skaran följer med — Han skakar snön ur hvita håren, (De voro hvita reln af åren), Och sätter käppen i sin vrå, Der alltid förr den brukat stå; Sist pipan stoppar han och tänder, Och så till barnen han sig vänder; Nu blef det fröjd och stoj och lek, Och Gubben nästan qväfs af smek; Alt allas väna ord besvara, Han samlar kring sig stugans skara, Dem alla nämner han vid namn Och tar den snällaste i famn. spisen der sitter ban nu i en ring Af lyssnande pojkar, som stå deromdkring. Lustigt sprakar den väldiga flamman, Och gubben lyser främst i dess sken Med tvänne gossar — en på nvart ben — I hand sin bok, den nötta, han har Och nu der vexla frågor och svar. Hör hur han talar vist för de swå! Se hur med spånda ögon de stå, Och hur mor knåpper händerna samman ! Nu Långt mer än andra visste han Den gamle sockenskoleman, Ty mycket mer han sett än andra, Och vidt i verlden han fått vandra. Det strömmar klobaet ur hans mun, Som vågen ur en helsobtunn. Han lär de unga Gud att fatta Och tacksamt al! hans godhet skatta, Och visar dem hur vist och stort, Han aliting i naturen gjort; Han täljer dem om sordna dagar, Om folkens öden, folkens lagar, Och främst om alskadt fosterland (Det Gud beskydde med sin haud!) — — Han talte klokt och varmt tillika Med enkla ord, men lärorika, Och frojsfullt strålade hans blick, Då intet ord förloradt gick. kallar han fram dessa lallande små, De minsta, som annu i kjortlarne gå. IloÖren piltar — så börjar den gamle — Först ha vi A B C D och E — All lärdom hvilar på A B C — Sen kommer F G HJ KL — Dig tuppen värper, om du är snäll — Och MNOPOQFER och 8 — Mcu laxan sår du lära till dess — Så med joller dem larde den gamle. Än dröjde tre veckor den skolmästarn qvar — Men redan brasan glimmat ut, Förrän han hört de små till slut, Det stora Dalur doft förkunnar, Alt hvilans tid, all nattens stundar. 4J unge säger gubben då — Mig hören och det akten på: Hvad uyttigt J som barn fån lära Ett värkorn är, som frukt skall bära, Somt tiosallt, somt tusenfallt, Men till välsignelse dock ullt; Blott värden det i hjertan rena, Ty skörden mognar der allena, Och der i såningsmannens spår Siu ogräs ingen ovän sår. Ja, medan barn J ännu ären, Alll hvad J lära kunnen — lären! Okunnig man är född till slaf — Han vet ej sina sjettrar af, Lik oxen tigande han lider Det tunga ok, förtrycket smider. Okunnig man är fattig man, Ty ej sitt basta känner han; Hans plog sorgafves mullen vänder, Hans nemman går i andras händer. Men fri och stolt sitt hufvud bår Den man, som from och kunnig är. Pa thivget, på den ärfda tegen, Hvar helst han är, ban är sin egen, Han år en man — han skådar klart, Han räder klokt och handlar snart; Som kungaord det ordet gäller, Som ifrån thingets bänk han fäller: Till riklig skörd hans säde gror, Och vålstånd i hans stuga bor Välan, J barn, förkofren eder I allt som gör en menskas heder. Och Åda J sjelfva lårt allren, Så låren J de andra sciCnk. — Så Christus till de sina sade, Då lärarns kall på dem ban lade! Hvar afton vid flammande brasan han var, Satt med boken och hörde och lärde;