Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1854, sida 1

verkligen; men jag har ... det finner saker . . . när man är van vid ... ni förstår mig, jag kan icke ... Den sjukes skarpa blick fästades på Marzou, som rodnade, nedslog ögonen och tystnade. — Hvad jag förstår, sade Marillas, är att du icke riktigt vet hvad du skall förebära; men låt höra, har du någon bättre utsigt? — Ingen! svarade Marzou, utan att uppslå ögonen. — Hvad qvarhåller dig då på fastlandet? Det är hvarken fördel, vana, eller böjelse. Louis skakade på hufvudet. — Då är saken klar, utbrast Marillas, — det kan icke vara annat, än en qvinna! Marzou for tillsamman och såg sig om, liksom fruktade han, att någon kunde hafva hört dem. — En qvinna! återtog Marillas i ironisk ton. Det borde jag, gud fördöme mig, ha kunnat gissa. Såsnart sogeln sått vingar, flyger den bort och fastnar på limstången. Säg mig hur långt du kommit? Du har förmodligen annu icke fått mer än det fina doftet af vinet, men var lugn, efteråt kommer dräggen. Jag har också smakat på den frukten, på den tid då jag ännu hade mina mjölktänder. Jag hoppas att du åtminstone gjort ett godt val, lille Louis, och att flickungen är vacker som en engel. — Det är en anständig flicka, såsom fader Luz nog sjelf skulle medge om han hade sett henne, sade Louis med en viss fasthet. — Tror du? sade Marillas flinande. Ja, ja, min gosse; du har funnit en syrvappling — det slår icke fel vid din älder. Men jag undrar just, om du icke sett dubbelt, då du räknade bladen. Om en stund skall jag spörja Goron derom. — För guds skuld, tala icke med Goron om den saken! utbrast Lonis med ytterlig förskräckelse —, hvarken med Goron eller Store Luc. — De känna således flickan? frågade Marillas. Och liksom han plötsligt erinrat sig något, tillade han: — Död och pina, det faller mig något in! Goron hade en dotter, som blef uppfostrad i Guerande hos en tant, hvilken dog för ett år sedan. Flickan har nu återvändt till sadren. Louis Marzou gjorde en jakande åtbörd. (Forts.)