Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1854, sida 1

——— ———476grgJmJnmgt söre: Strykpojkar, Det är icke utan, att ju rå !gilfvarne i det konstitutionella Sverge synas oss äga någon likhet i afseende å ställning med nämnde Strykpojkark, ehuru de hafva den stora förmånen, att knuna underdånigst assaga sig äran af att emottaga aga för hvad de ej vållat. Utan tvifvel ligger dock häri en orättvisa, men huru skall den kunna afböjas? Skall svenska folket afsäga sig all rätt att granska och bedömma regeringens handlingar? Skall det tåligt fördraga, att statshushållningen är statsmisshushållning, att lagar utfärdas, som kränka enskilt rätt och skada allmänt väl, att gamla, bedröfliga missbruk få qvarstå, att landet, trots dess stora tillgångar, hämmas i utveckling, att lycksökeriet, svagheten och medeimåttan upphöjas på sjelfständighetens, duglighetens och talangens bekostnad, att ömkliga utmärkelSer i toma titlar och barnsliga bröstoch halsdekorationer betraktas såsom medborgerliga belöningar och användas såsom retmedel för såsangan och flärden, o. s. v.? Skall man åse allt detta med stillatigande, utan att rikta sina allvarliga förebråelser öfver sådana för nationen dels olyckliga, dels förnedrande handlingar mot dem, som derför bära det juridiska ansvaret, då den eller de, som bära det moraliska, äro oansvarige och fredade för allt åtait? Det synes oss, att om man än ville det aldrig så gerna, om man ock hyste det litligaste deltagande för de hederlige och beskedlige rådgifvarne, så äger man ej rätt att tiga, då nalionens vålsard, solkkarakterens ädelhet, med ett ord, de största civilisationsintressen, stå på spel. Och dessutom — det är ej nog att vara hederlig och beskedlig, då man äger en otatsmannabesattning. Så aktningsvärda nämnde dygder äro för den enskilte mannen, så äro de ej tillräckliga på taburetten. De måste vara förenade med moraliskt mod att bära äfven en onåd, från hvad håll den må komma, med sjelfständighet, med insigter, med statsmannabiick och erfarenhet. Der dessa sednare egenskaper saknas, bör den hederlige mannen äga så pass mycken sjelskannedom, att han undanbedjer sig en befattning, som han icke är vuxen, och öfverlåter åt den allenastyrande viljan att skaffa sig andra redskap. Man äger således full befogenhet, att fortfarande besvära regeringens ledamöter med de anmärkningar, till hvilka regeringshandlingarne gifva anledning, äfven om de derunder nödgas spela rölen af ofvannämnde olyckliga ynglingar; äfven med fara att gifva näring åt det mången gång sanna, men också mången gång origtiga omdömet, som är mycket rådande bland vår allmoge: det är de höga herrarnes fel, att vi lida allt detta. — Det är för husbonden beqvämt, att förvaltaren får uppbära skulden och oviljan för allt det betryck, hvari underhafvande befinna sig, men månne det alltid är rättvist? Månne husbonden alltid hör förvaltarens råd? Och har han icke rätt att tillsätta en annan? Efter denna lilia af förhållandena motiverade inledning, af hvilken vi öfverlåta åt läsaren, alt sjelf benaget draga sina slutsatser, skola vi, så långt utrymmet medgifver, meddela ännu ett par yttranden inom riksstånden och pressen, med anledning af det ominösaDechargebetänkandet. — RR RNA jag har ... det finner saker ... när man är Jag