Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1854, sida 1

gammal gärd, hvilken Engelsmännen stuckit i brand. Den bestod blott af en våning, och var täckt med halm, öfver hviiken man lagt småsten, för att skydda den mot vinden. Några steg derifrån till venster såg man den damm, som var bestämd tilll boskapens vattnande, men som värmen nästan uttorkat; längre borta fanns en brunn, hvars kant bestod af fyra granitstycken, hvilka blifvit ditförde i samma skick som de lösbrutits från klippan, och på den lilla höjd, från hvilken man kunde se Piriac, stod en maststång, bestämd till signaler. Resten af ön utgjordes af en grässlätt, insattad i en ram af skär, bortom hvilka hafvet brusade. Ögat kunde med lätthet mäta hela sträckan och mötte icke ett träd, icke en buske, icke en gång något ljung. Här och der sramskjöto några höga tistlar, hvilka; voro betäckta med grå snigelhus, till den grad, att de liknade förstenade grenar. Den jord, som Marillas odlade, skulle kunlj nat förete en rikare och mer grönskande vegetation, men den låg på andra sidan af ön och doldes af en inhägnad, hvilken blifvit nödvändig, för att skydda den mot boskapen. Marzou fann Luz Marillas utanför dörren till kojan, sittande på hälften af ett ankarspel, ett vrak, som vågorna uppkastat på kusten. Oaktadt värmen bar han vida kladesbyxor, en tjock tröja öfver en randig ylleskjorta och en hvit mössa, som gick,I honom ned öfver öronen. Öfver hans skuldra hängzde, som en slags kappa, en djurhud, hvars hufvud sjenade till hatt. Detta oaktadt skakades Marillas under alla dessa kläder af febern, han utsträckte sina iskalla händer i solskenet och hans gulbleka ansigte sörvreds af häftiga krampryckningar. Ester att hafva lemnat Marillas de honom tillhörige penningarne, frägade Louis honom huru han mådde. — Som du ser, svarade Luz i en kort och sträf ton, jag har is i mina ådror! Om det vore på landbacken skulle jag tro, att en trollkarl hexat bort all eld ur mitt blod, medan jag sosvit, för att gifva en eller annan rik man i byn nya kraster; men här finnes ingen trollkarl, och det är en riktig sjukdom. — Vore det icke bättre att flytta till byn och tillkalla en läkare? frågade Marzou. För fan! svarade Marillas häftigt, då jag lefver som ulsvarne, vill jag också botas som de, utan att begagna annan läkare än det heliga tålamodet. I Ja, ja, sade Marzou, men ni kan behösfva litet hjelp ni är så ensam här. ; — Ensam! återtog Marillas, ser du icke dessa usentals