t9a KOIISUILI0))?;fiti. UDÖ)ULOROLCL SVA 1)PÅÅ7 Sa emka riksståndens meningar, man medqgisver, tt ordet utskottet i 51 N lika väl kan anses sctyda det förra, som det onekligen måste an: es betyda det sednare, i fall ingen skiljaktigret emellan stånden uppstår och en sorstarking af det vanliga, mindre utskottet icke bevöfves, så är saken klar. Intet gräl behöfdes; ngen tvetydighet funnes. Ståndens öfverläggningsrått och utskottets (det vare sig i ena falet, då inga anmäårkningar i stånden mot förlaget göras, eller i andra fallet, då ståndens neningar icke kunna sammanjemkas) beslutanle rått äro då bevarade; frågan blefve ordentligt itredd, och man erhölle alltid på sätt, som åsyftas, ett sådant bestämdt förslag, som utan örändring kunde antagas eller förkastas vid len nästföljande riksdagen. Då befunnes grundagsförändringen, den må nu vara förslagen al konungen eller af konstitions utskottet eller enskild riksdagsman, sådan som en pluralitet, eller åtminstone två riksstånd önskade den, och utsigt om att den vid nästa riksdagen kunde antagas. Om åter man ej erkänner denna förklaring af ordet utskottet i 81 Y, alan anvisas, att dermed alldeles icke får menas det förstärkta (80 mans) utskottet, utan det vanliga (24 mans) utskottet, så är det tydligt, att stadganderna i 81 och 56 äro stridande, himmelsvidt stridande emot hvarandra men att icke 1812 och 1815 års lagstistare så tänkt sig dem, kan med lika säkerhet antagas, som att det enda rätta och lagenliga är, att i fall begge SS:nes öfverensstämmelse ej erkännes, det sist stiftade grundlagsstadgandet måste gälla. Endast ett ensidigt, all rättsgrund åsidosattande godtycke kan på annat sätt afgöra den saken. Om nu denna utredning af regeringsfomens stadganden måste antagas vara riktig, och således den 56 S anses vara den enda tillämp liga vid grundlagsförändringars beredande och den 814 vid dylika förandringars definitiva beslutande — en åsigt, som bestyrkes dels af de tydliga orden i 56, att äfven konungens propositioner, antingen utskottet dem tilleller afstyrker blifva föremål för ståndens öfverläggningar; dels deraf, att vil några riksdagar då förslag blifvit gjorda att förändra redaktionen i dessa SS, dessa alltid förkastats såsom onödiga — så återstår det endast, för att blifva fullt öivertygad om rikets ständers rätt, att sjelfve afgöra huruvida en kongl. proposition skall blifva hvilande eller icke, att uttyda rätta betydelsen af de i SSÅ 81 och 56 begagnade uttrycken: konungens propositioner — konungens förslag, samt den deri förekommande benämningen frågan, som användes för att beteckna grundlagsförändringen. I detta afaeende vilja vi här anföra hvad den nuvarande ordföranden i konstitutions-utskottet, grefve Lagertj Ike, sjelf yttrat i en reservation vid konstitutions-utskottets år 1848 d. 22 Juni afgifna utlåtande i anl. af talmannens i bondeståndet värran af proposition på återremiss af konstitutions-utskottets förut afgifna tillstyrkande till Kongl. Maj:ts förslag till ny riksdags-ordning. Gresvens yttrande var af söljande innnehåll: id jemförelsen mellan regeringsformens 56 och 81 Ss beror deras, sinsemellan, sammanstämmighet eller strid uppå tolkningssättet af ordet äfrågan uti 81 Y, der det heter: Tillstyrker utskottet hvad konungen föreslagit, hvile frågan till nästa riksdag, m. m. Låter man nu ifrågavarande ord äfven på detta ställe tå behålla den betydelse det enligt vanligt sprakbiuk skulle ega, det vill säga: den genom uvad konungen före slagit väckta sak, ämne, Åfråga i allmänhet, då förefinnes emellan de begge Ss ingen stridighet. Om konstitutions-utskottet afstyrker konungens proposition, kan den af stånden genast afslås och hela den fråga, som genom propositionen blifvit väckt, kan dermed för den riksdagen dö ut; hvaremot om utskottet Åtillstyrker hvad konungen föreslagitt, den derom väckta fråga, sak eller ämne, i allmänhet skall hvila till nästa riksdag, hvilket likväl kan sägas ske, antingen konungens forslag förblir oförändradt, eller det till nästa riksdag hvilande förslag i frågan skiljer sig ifrån den kongl. propositionen genom nårra, på crund af ståndens gemensamma tankar, i enlighet med 56 vidtagna modifikationer.s — — Häraf finner man af nuvarande ordföranden i konstitutions-utskottet, såsom ledamot i 1848 års utskott, erkänt, att sjelfva det förslag, som konungen afgilvit, kan undergå ändring på det sätt 56 F föreskrifvit; det är blott frågan, hvilken genom den kongl. propositionen blifvit väckt, som icke kan förfalla, eller som han kallar det dö ut, derest utskottet tillstyrkt den. Ordalagen, stadgandena kunna undergå modisikationer, och således ett rikets standers förslag i frågan uppstå, olikt med konungens, men dock syftande till förändring i det grundlagsbud, hvari konungen ansett ändring nödig. Det var på denna grund och med anledning af 55 Y riksdagsordninzen, hvari bestämdt stadgas, att talman endast eger vägra proposition, då en väckt fråga bokstaf ligen strider emot grundlagens lydelse, hvilket han ansåg icke då vara fallet, i fråga om bondeståndets rätt att yrka återremiss, som grefven yrkade att ståndets talman skulle åläggas göra den hovärda nronasitjanen goram