Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1854, sida 1

Louis Marzzon, af B. Souvestre. (Öfversattning.) (Forts. fr. N:o 159.) Der hade han nu lefvat i tio år, odlande ett litet hörn af ön och öfverlemnande resten åt den boskap, som kustboerna förde till honom om våren och hvarför han emottog en betalning, som utgjorde den väsentligaste delen af hans inkomster. Det var först hänemot Juni månad, då gräset började gulna och det färska vattnet blef tillgängligt, som bönderna kommo för att hemta tillbaka sin boskap. Det var just vid denna tid, och flera af dem voro sysselsalta med att åter inskeppa boskapen till fastlandet i två stora båtar, hvilka vanligtvis begagnades för detta ändamål. Båda fördes af Goron och Lubert, kallad Store Luc, hvilka sällan åtskiljdes på sina färder, ehuru de voro hvarandra ganska olika så till ålder som karakter. Den förre hade tidigt kommit i tjenst på krigsfartyg, hvilken tjenst han först lemnade då han blef fiskare. Det äfventyrliga, kringflackande lifvet på hafvet hade icke blott blifvit för honom en vana, utan rent al en nödvändighet, och landbacken syntes honom i sjelfva verket blott såsom en ankringsplats, upplifvad af krogen. Med det våldsamma sinnelag, som tillhör befolkningen i hans hemort, grefskapet Vannes, förenade han derför äfven ett rått förakt för alla, hvilka icke såsom han lefde af kampen mot böljorna. Lubert var en slags vilde, stark som en hvalfisk, glupsk som en haj, men ur stånd att följa ens den aldraenklaste tankegång. Goron hade derför också vandt sig att ,styra hans roder, såsom han brukade uttrycka sig. Under det de båda sjömännen förde boskapen ombord, uppgjorde Louis Marzou, som alltid begagnades såsom mäklare mellan öns förpaktare och fasta landets jordbrukare, betesafgiften med de sistnämnde; straxt derpå återvände han till Marillas koja, medförande de penningar, han för dennes räkning emottagit. Denna koja var byggd på ett näs al ön, på ruinerna af en