Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1854, sida 1

siskmåsar, som svinga sig rundt omkring mitt hufvud och som komma och äta vid mina fötter samt tala med mig så snart du jär borta? Dessutom har jag Debrua ) . . . Men, Guds död, jag ser honom icke, hvar är han då? — Er tama korp ? frågade Marzou. Den blef qvar der nere vid båtarne. Det är ett ilsket djur, fader Luz! han vill bita alla menniskor! . — Undantagandes mig, sade den sjuke med ett sjelfförnojdt småseende; men det roar mig att höra er klaga på honom; måntro Debrua icke gör alldeles såsom ni? Han vedergaller genom bett af sitt näbb de bösskott ni aflossar mot hans kamater. Du kallar detta ilska, jag kallar det rättvisa. Menniskan är ett vilddjur; hon kan knappt gå för sig sjelf, innan hon kastar stenar efter hundar och sparfvar; så snart hon upptäcker någon lefvande varelse, störtar hon emot den för att dräpa den! Det är hennes instinkt. — Och ni har lydt instinkten, liksom alla andra, fader Luz, sade Marzou småleende; ty om jag icke minnes oriktigt, har ni sagt, att ni varit en god jägare. — Ja, den tiden jag budde på fastlandet; då trodde jag mig ha rätt att döda allt, som icke hade ett menskligt ansigåle. — Då jag flyttade hit, hade jag tillochmed köpt mig en bössa. Ser du, den hänger ännu derborta vid dörren. — Och har ni aldrig begagnat den? frågade Marzou. — En enda gång, första dagen, sade Marillas. Båten hade seglat bort; jag var ensam och gick rundt omkring min gård med bössan på axeln såsom Robinson; måsar, kråkor och korpar, som aldrig blifvit skrämde af jägare, slogo ned vid min sida och slögo framför mig; det var alldeles som om de gjorde les honneurs på ön och ville visa mig den. Jag tänkte i början icke på annat, än nöjet att se och höra dem, det var ett sällskap för mig; men då jag kom fram i närheten af den spanska klippan, erinrade jag mig, att jag hade en bössa, mekaniskt sigtade jag, och tre foglar nedföllo i vattnet. Skottet skingrade alla de öfrige. (Forts.)