Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1854, sida 1

— känd far och af en mor, hvars ömhet icke kunde försona hennes laster, hade han uppfostrat sig sjelf anda til! sitt adertonde år, då modren dog, och han stod heit ensam i verlden jemte jen minderårig bror, hvars härkomst var lika dunkel som hans egen. Han egde hvarken båt eller jord och lefde derför i börJan blott af det han kunde hemta ur hafvet: tång, som han uppsamlade in i bugterna, fisk, som han fångade med en metref och musslor, som lossnat från skären. Medan de andre skördade ute på hafvet, arbetade han med sin slapnot nere vid Istrandbradden, hvarföre han erhållit binamnet stro. dedpuren. Först sednare blef några badgästers ankomst en liten inkomstkälla lör honom. — Behöfdes ett bud till Guerande, eller ett badbitrade, hvars loakannedom forobygde hvarje fara, en vägvisare, som kande alla ställots markvardigheter, så var Marzou alltid till hands. Men denna ifver, hvilken man bordt prisa, nedsatte honom i kamraternas ögon. Enligt dessa personers ådigt, hvilka blott kunde fatta en sak och blott solja en våg, var denna mångfald af talanger ett bevis på ostadighet och hans tjenstaktighet kallades af dem smileri. Såsom en obildad representant af den moderna rörligheten, hade Marzou den alltid inskränkta och stationära traditionen till instinktmessig fiende; han kände detta dunkelt, utan att förstå det, och detta hätska förakt, af hvilket han omgafs, ingaf honom en skygghet, som gjorde hans af naturen slutna väsende ännu mer i ögonfallande. Midt ibland den allmänna ovilja, för hvilken Marzou var föremål, hade han dock förstått att tillvinna sig vänskap af en sremling. som bodde på den lilla ön Met, omkring 2 sjömil från Piriac. Ingen visste huru eller hvarför Luz Marillas, som var född vid Adouras mynning i nedra Pyrene rna, bosatt sig på denna vilda klippa i oceanen. Ankommen till Croisic ombord på ett skepp från Bayonne hade han nedsatt sig der och några år lefvat af boskapshandel. Han var en man med ett dystert sinne, som lätt kunde bli vredgad, som var böjd för att tro allt ondt, och som uppenbarligen fått leda för umgänge med andra menniskor. Då betet på ön Met, som varit obebodd alltsedan de engelska kryssarne bortjagat befolkningen, utbjöds på anktion, begaf sig Luz Mariilas dit, för att bese stället; han blef förtjust i den lilla öns vilda utseende och erhöll den utan svårighet i arrende. (Forts.)