Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1854, sida 1

tacksamhet den förordning, hvarigenom vår nuvarande konung i Maj 1844 upphäfde förbudet mot all gemen. I skap med f. d. konungafamiljen. Detta är onekligen I den herrligaste lager, vunnen på fredlig väg, konung Oåcar kunnat infläta i sin krona. Nationen stannar derfsöre i evig förbindelse, ty det bevisar mer än all , annat konungens tillit och förtroende till den ed, vi Svurit och den orubbliga kärlek och trohet, hvarmed svensken omfattar konung och konungahus. så länge lag och rätt i landet gälla. Sådan är, mina herrar, . ställningen inom Svea land och sådan skall den alltid I blifva. Kan det då innebära den ringaste fara för landets lugn och sjelfbestånd att medgifva de reformer, hvilka vi så ifrigt efterlängta, och som säkert skulle göra oss ännu lyckligare, ehuru jag påstår alt Sverige, oaktadt allt hvad det lider af gamla former I och ett beklagligen alltför allmänt vidhållande af de I gamla missbruken, dock är för närvarande ett af de lugoaste och lyckligaste land i Europa. Vi se dock alla dagar tilldragelser, hvilka djupt smärta mig. Jag menar emigrationen, eler rättare Sagdt den folkvandring. som i starkt tilltagande förleder massor af nationens barn att lemna hus och hem, för att i ett fremmande land på andra sidan oceanen, efter otaliga lidanden och besvär, söka en oviss utkomst och gå kanske hårda, oblida öden till mötes. Det är ej den af fylleri och laster från samhället utskjutne, ej den medellöse arbetaren hvilken, förlitande I på egna krafter och ensam i verlden, går ovissa öden till mötes, — nej, det är beklagligen nog den besutne och i goda omstandigheter sig befinnande mannen, som afyttrar allt och det käraste han hittills egt, den af honom sjelf oftast ärsda sädenernetegen, som med hustru och barn drager hädan. Det synes mig hafva ålegat regeringen att ät detta bedröfliga förhållande egna en den allvarsammaste un dersökning. Jag fruktar att någon religionsfanatism har stor del i dessa olycksaliga tilldragelser. Af intet ondt fruktar jag något så mycket som det religiösa svärmeriet. Det angriper merändels. ja nästan alltid, den mindre upplyste; det blir en epidemi, hvars smitta utbredes med förvånande fart, hvilken ökar sig i samma mån, den röner motständ, och isynnerhet om det lyckas dessa sanatismens beklagansvärda offer att få spela rolen af martyrer. Martyrkronan har för den fysiskt eller intellektuelt vanlottade en oemotståndlig dragningskraft. Maänne det ej är styrelsens och allas vär oeftergisliga pligt att i tid tänka oss in uti dessa bedrosliga förhållanden och försöka om ej ett annat system än motståndets och de vilsefördas dragande inför domstol skulle kunna, om ej bota, åtminstone minska det ondas framfart. Fri, som tanken, mäste slutligen också här i landet individens andaktsosfulng blifva, Bland annat har jag äfven känt en djup smärta vid all se de målt och seg, styrelsen vidtagit, när vi dels varit hotade dels hemsökta af den svåra sar-ot, hvilken försynen i sin outransakliga vishet låtit öfvergå Europas länder. Vi blygas nu för de åtgärder, vi vidtogo 1834, och jag fruktar att en lika tiderymd härefter skola våra efterkommande få lika stort skäl att blygas öfver dem, de seduare åren här blifvit vidtagne. De hafva satt en skamfläck på svenska namnet, sordomdags kändt för mod och hjelpsamhet; ty de hafva gjort oss till föremål för spe och åvöje i andra länder. Om äfven den allmänna opinionen i landet varit vilseförd, sa bör det vara styrelsens förnämsta strafvande alt upplysa, öfvertyga och till sans återföra en vilseförd opinion, vore den huru stark och allmän som helst. Det ar ej om möjlizheten af kolerafarsotens stängande emot utlandet eller dess hämmande genom spärrningar inom landet, som jag här yurat miz; det är om den känsla af medlidande, bjelysaimhet, som undergräfees, när man skiljer brodern från brodern och nekar den ene att räcka den andre i nödens och sorgens dagar en hjepsam band. Sjelfviskhet och den råa omtankan om endast eget hf undertrycka alla ädlare känslor. Måtte genom ett raskt beslut regeringen för all famtid förhindra sörnyavdet af de upprörande tilldragelser, hvarpå vi sett talrika exempel i snart sagdt Sverges alla landamären. Från detta sorgliga ämne föras mina tankar på ett annat, då hela landet var af djup sorg och ängslan betaget. Vi erinra oss alla med djupaste bedröfvelse den förlust, som drabbade vart älskade . konungahus. Olyckan och sorgen finner inträde så på borgen soin 1 byddan. Konungens svåra sjukdom och deraf tvung