Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1854, sida 1

djerfvaste touristerna från nedra Loire och Ile-Vilaine börja derör också nu att våga sig ned i denna gamla tillyktsort för protestanter, hvilka i 16:de århundradet här blefvo undervisade H den bekante presten Frangois Baron, och om hvilken plats iman i de kringliggande orterna brukade yttra: Pire y a-t-il? I(Finnes det något värre?) hvaraf traktens lärde påstå, att namnot Piriac uppkommit. Man har dessa sremmande att tacka för det den förra calviniIstiska byns omvända betolkning börjar blifva mer civiliserad; husen iständ-attas lör att mottaga gaslerna, ett slags torg har blifvit inrättadt och här och der på strandbrädden hafva badhus blifvit uppförde; men hänemot slutet al restaurations tiden existerade intet af allt detta. Piriac var på den tiden kändt endast af sornsorskarne i Nantes, hvilka aldrig varit der, oaktadt de utgålfvo en beskrifning derom i Lyce Amoricain. Dem hafva vi att tacka för, att en klippa, i hvars närhet en officer af den spanska garnison, som låg der på kusten år 1590, blifvit begrafven, och som sedan fick namnet -AImanmzors gral, blef förvandlad till ett druidiskt altare, med deri inristade fåror, hvilka voro bestämda att emottaga oslrens blod; diverse pjeser, som man funnit på stranden, förklarades såsom lemningar från Karäthageniensernas besök i forntiden, och byn benhareng, så kalhlad tillfölje af de sillstim, som besöka dessa farvatten, förvandsades poetiskt till promontoire des hurangues (talens, harangernas ludde). Dessa intressante upptäckter blefvo mycket väl upptagna, enär det icke föll någon in att undersöka sanningen af dessamma. Det var knappt nog att en och annan sremliag, af håg att besöka ensliga platser, tid efter annan förvånade den öde orten med sin närvaro, och innevånarne gjorde sig ingen möda att qvarhålla sremimgen. I fall han ville stanna qvar, måste han nöja sig med allt sådant det befanns och utan att kunna hoppas på någon sjenst eller hjelp; den fredliga, men liknöjda befolkningen förändrade icke för hans skull sina sedvanor. latet biträde erbjöds honom, man hjelpte honom icke i hans obekantskap med orten, han måste sjelf hemta sig fisk hos siskaren, mjölk hos förpaktarns hustru och bröd hos bagaren; allt lemnades honom med en viss slags öfverraskning, liksom man ej kunde fatta denna nödvändighet af fremmandes hjelp. Hvarför också komma och dricka andras vin och äta deras bröd, då man hemma hos sig har sin egen vingård och sin egen äker? En enda person i byn dömde icke på så sätt och var villig att tjena fremlingar: det var Louis Marzou. Barn af en o