Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1854, sida 1

— — ———— ———7—76—5, belläsning, katkes och sömnad, för ett fruntimmer, samt i kristendomen (2 timmar i veckan) för inspektor. — För gossarne kan skolans slöjdafdelning på sätt och vis betraktas såsom en högre klass, ehuru denna afdelning står temligen oberoende af så väl lankasterklassen, som skolan i öfrigt. I slöjdafdelningen erhålla gossarne undervisning i dels trädarbete, vagnmakeri och grofsnickring, dels jernarbete, grofoch finsmide, samt utomdess undervisning i katkes, bibelläsning och kristendom, svensk historia och geograsfi, skrifning, rakning, linearteckning och sång. Ätskilliga af dessa lektioner bestridas af skolans inspektor. Härtill bör tilläggas att en stor del af barnen i lankasterklassen och några i slickklasserna erhålla ett mål mat om dagen, samt att gossarne i slöjdafdelningen hafva allting fritt i skolan, husrum, mat och kläder, m. m. Denna grundtanke, att förena undervisningen i slöjder med själsbildning, är sann och förträfflig. Likaledes är det ypperligt, att det ofvanom lankasterklassen finnas högre klasser, dit de mera utmärkte lärjungarne kunna uppstiga. Häri ligger möjligheten till ett framåtgående, saknaden hvaraf är en af den gamla folkskolans största brister. Erkännande det rigtiga och förträffliga i skolans sjelfva grundid, kunna vi dock ej undgå att emot några detaljer af organisationen göra en och annan liten anmärkning. Så synes det oss, att flickornas undervisning i allmänna ämnen blifvit alltför inskränkt, då de icke förrän i öfversta klassen få börja räkna, och då de icke få deltaga i undervisningen vare sigi säng eller historia och geografi. Detta kan dock lätt afhjelpas genom en liten förandring i läseordningen. Den andra anmärkningen är, att slöjdafdelningen hänger för litet tillsammans med den öfriga skolan. Om sättet att afhjelpa denna oegeutlighet blesve det dock för vidlyftigt att bär orda. Alt en skola, med denna i allmänhet goda organisation, ej visar tillräckligt goda praktiska resultater, tillskrifva vi, äfven med risk att härigenom åter ådraga oss personers missnöje, brist på nit och skicklighet i barnens undervisning och handledning. Det må synas vara ett härdt ord, men det kan icke hjelpas. Detta yttrande gäller dock mindreelankasterklassen, af hyilken vi aldrig fordra något godt resultat. Blott den enda omständigheten, att öfver ett hundra barn sammanföras i ett rum, under en enda persons ledning, gör all ordentlig undervisning omöjlig, vore denna person än så vaksam, nitisk och skicklig. Våra folkskolor, så länge de äro på detta sätt organiserade, duga till platt ingenting annat än asyler för en hop fattiga barn, som antingen hafva inga eller ock dåliga hem. Också veta vi, att barn gått tre år i härvarande folkskolor, utan att kunna läsa innantill. Enda möjligheten, att förbättra detta beklagliga förhållande, som icke hjelpes genom några vackra tal vid skolexamina, är att antingen spränga sönder dessa onaturliga storskolor, i smärre, som omfattade på sin höjd 20 å 30 barn hvardera, eller ock, i nödfall, erhålla lärarebiträde af 4 å 5 personer, i de stora skolorna. Här vore ett vackert fält att verka, för personer, som nitälska för det uppvexande slägtet. Särdeles vore det ett tillfälle till verksamhet för en hop yngre, formögnare fruntimmer, hvilka alltför gerna kunde öfverenskomma om att en och annan dag i veckan infinna sig i folkskolan och biträda vid de fattiga barnens undervisning. De skulle derigenom erhålla en gagnande sysselsättning, som skulle bereda dem åtminstone den glädjen, som ej torde vara att försmå, att hafva i någon liten mån verkat också för Guds rike. Frukterna häraf, likasom i allmänhet af qvinnans verksammare deltagande? i det uppvexande slägtets uppfostran, skulle kunna blifva stora, och icke minst goda för dem sjelfva, i det deras sinnen derigenom lyftades en liten hårsmån från jorden och renades från en hel hop af dess fåfänglighet. Emellertid — tills man kommit derhän; till dess, genom en högre och ädlare samfundsanda folkskolan kan erhålla mera krafter till sitt biträde, kan man af densamma ingenting begära. Blir det läraren der möjligt, att efter lång tid och mycken möda bibringa barnen en hjelplig innanläsningskunskap, så anse vi dermed vunnet allt hvad som kan vinnas. Här funnes dock ännu en utväg, nemligen om läraren ägde förmåga, att genom muntliga föredrag, bland annat af lärorika, roande berättelser höja barnens sinnen och lifva deras håg. Men detta möter äfven ett