Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1854, sida 1

—— — Nu är du åter min dyre, min älskade Stael! — Men hvilket skall ditt öde bli? hvilket, om du qvarstannar? — — Store Gud, i morgon, i morgon! — — — Och dock så lange jag är dig nära, så länge jag kan se dig, omfamna dig är du icke värnlös. — Lydde icke min far, för fem år sedan, sin konung och fosterlandets kallelse och lemnade fyra små värnlösa barn åt ett ovisst öde i detta land. Misströstade han om försynens beskydd för dem? Eller har detta ett enda ögonblick öfvergifvit dem? Med allt hvad vi lidit, kunna vi väl kallas olyckliga? Hur underbart har icke Ebba funnit lyckan, och jag! — — — Ack, Stael! Sjelfva detta ögonblick, denna strid, som afpressar mig smärtans tårar, hur mycken glädje skänker den mig ej derjemte! Låtom oss derför icke misströsta! Låt icke så mycken nåd vara förspilld för oss! Skulle den hand, som räckt oss i dag, vara för kort att hinna oss i morgon? Nej, den skall skydda dig på dina vägar och jag känner den nu mer än någonsin sträckt öfver mig. Med blödande hjerta beredde Stael sig för afresan. Han afrakade sina mustacher, svärtade sitt ljusa hår, anlade en passande drägt, belastade sig sjelf med sin lilla pakotilj, för att så mycket mindre väcka misstankar, och begaf sig så, efter det hjertslitande afskedet från sin hustru, i furstens spår. Detta var också hög tid, ty knappast hade han lemnat sin boning innan den besattes af den fördubblade vakten, och eftersökningar började anställas efter Stael hos de andra svenskarne, der man förmodade sig finna honom.