Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1854, sida 2

Finland Svenskt! En afton jag satt på den ensliga strand Och lyddes på vågornas sång. De kommo med hälsning från främmande land, De suckade natten lång; De hviskade sorgligt om fränders nöd, Om folk, som af slafvar förtrycks, Hur bonden beröfvas sitt knappa bröd, Hur maken från hemmet rycks, Bort ynglingen släpas från gråtande mö, På en vink af en hjertlös despot, Alt i striden mot ljuset och friheten dö Ej på ärans glänsande stråt. Skall ohämnadt spillas det ädla blod? Nej! för våldet skall sättas en gräns. Ja, det folk är för ädelt, den stam är för god; Ty på frukten ju trädet känns. Och var frukten ej god, som vid Alavo föll Och vid Oravais? — men den blet såld. Ja det band, som två bröder förenade höll, Slets med gyllene svek, ej med våld. Dock tyrannens maktspråk ej lösa kan Beslägtade själars förbund. Ej i tankens verld har sitt rike han, Der stå vi på egen grund. Förtvifla ej, arma, blödande folk! Vi dömme den fräcke barbar. Hvarje klinga då blifver en rättvisans tolk, Som skall ge honom dräpande svar. Upp! till blodig kamp o bröder! Helig eld i bjertat glöder, Åan vär arm har stål. Upp att folkets frihet skydda! Upp att vårna bondens hydda! Herrligt är vårt mål. Herrlig är ock lönen, vänner! Finland Svenskt! Hvem af er känner Ej de ordens tjusningsmakt? Frigjord broders hand vi trycka. be, som honom från oss rycka, Ha sin dödsdom sagt. Snart de komma dessa tider; Om förtryrkarn bojor smider, Smida vi hans banesvärd. Ej hans legda hop vi frukta; Kan ej mannen slafvar tukta, Ar han ej sin fribet värd! För despoter vi ej rygga, De på lösa sanden bygga, Ej på bergfast tro; Och då floden mäktigt brusar, När han hejdlöst framåt rusar, Föga tryggt de bo. Du, som Folkets frihet hånar, Räds! Hör, Folkets stämma dånar, Folkets röst år Guds. När du för dess domstol ställes, Ve dig! blodig dom då fälles, Ingen nåd dig bjuds. Du gamla lejon, vakna ur din dvala! Du slumrat länge nog i menlös ro. I Låt dina blickar nu sitt eldspråk tala Och hväss till blodig strid din starka klo. Iåt se, du stolte konung ibland djuren, Alt du densamme är som förr du var. Man sagt, du är förändrad till naturen, Att lejonhuden blott du äger qvar; Men visa för Europa än en gång, Au du ej glömt de djersva lejonsprång, Att i sin stolta flygt roflystna gamen Vingstäckas kan af svenska lejonramen. — Ja, Svea folk! dig pligt och ära kalla; Upp! segrens sköna krona skall du få. Ditt härbud låt kring berg och dalar skalla, Låt svaja stolt din fana gul och blå! När stridshäst gnäggar, vildt Valkyrior rida, När kulor kring dig hvina — aldrig vik! Se! tolfte Carl står hög invid din sida, Ditlockad af den mäktiga musik. Sin hjeltesjäl i våra bröst han gjuter, Som gamla Caroliner nu vi slåss. Hvad rör det oss, om mörkrets furste tjuter? Värt fältrop är som fordom: Gud med oss! Jean.